Längtar hem lite dårå... :-)

En kompis skickade den här filmen till mig för ett tag sen. Glömde bort det men kom ihåg det ikväll. Han hade tyckt att en som är med i filmen är så lik mig. Så jag kikade, jag själv tyckte inte riktigt det. Möjligtvis när vi log. Ett par andra kompisar tyckte att vi var jättelika och Danne sa "Inte så värst!" Haha..  Ca tre min in i filmen är han som är lik mig. Vad tycker nIi? Är vi det eller inte?

Jag fick höra flera gånger att jag är lik dem som bor i Otavalo och jag kan hålla med. Jag har likadana kläder som mamma har på denna bild. Någon dag när jag känner mig modig nog ska jag ta på mig dem och smyckena, ta kort på mig själv och lägga upp här. Mamma och pappa har sett mig med dem på mig och ja. Jag ser verkligen ecuadoriansk ut då, mer än vanligt. 

Bilden här nere är på en kvinna från Otavalo. Hade tyvärr inte många bilder på folket därifrån. 

Det här är några kvinnor från området nära Quilotoa lake.

Och jag och Danne, vi hamnade ju på en festival här. Dansade och blev bjuden på 98% sprit. Vi tackade vänligt nej!  Hehe..

Min kära lilla indiannäsa och höga kindben..  Går ju lixom inte att missa ;-)

Tänk nu är det fyra år sen vi var där... vad mycket som har hänt sen dess. 

När jag såg filmen som kompisen skickade till mig så högg det till lite i hjärteroten. De visade en vy på ett berg och längst upp finns en stor staty, det är från den äldre delen av Quito. Där var vi på nyårsaftonen för fyra år sen. 

I filmen ser man också innan han ska kliva på båten och strax efter ett flygplan som ligger i vattnet. Där var vi också när vi var till Amazonas. Så roligt att se och känna igen sig. Kan fortfarande förundras över mig själv att jag lyckades genomföra resan, så kort planering innan. Och så härligt det är att ha alla minnen kvar.

Jag kommer att ta mig dit en dag, då kommer jag att försöka leta reda på mina släktingar. Min biologiska mor är faktiskt inte prio ett, utan kanske mina syskon och min far. Jag tror att jag är väldigt lik honom. Det ska bli så underbart att komma hem igen.

Särskilt när det börjar närma sig jul brukar jag tänka mycket på mitt hemland, längta tillbaka och fundera på om mina släktingar tänker på mig och undrar hur jag firar jul. Brukar sända iväg en tanke som jag hoppas att de känner av, att jag har det bra och att jag tänker på dem. 

För bra har jag fått det. Har två föräldrar som alltid ställer upp i mån av ork och tid. Vänner som finns där i vått och torrt. Två underbara barn som ibland kan driva mig till vansinne men som jag trots det älskar. Men är för dålig på att visa, särskilt till den äldre har det blivit mindre. Jag måste tänka på det, men det är så lätt att "glömma" bort honom och att han behöver mig också. Kanske inte lika mycket som lillasyster men han behöver mig.

Vi var tidigare och hämtade julklapparna hos Tomten på Jamtli. En mysig grej de har börjat med må jag säga. Livia var dock skeptisk och ville inte gå fram till tomten. Men hon tackade i af och vinkade åt honom när vi gick. 

Ikväll har jag klippt håret på Danne, innan han växte igen. Han har otroligt tjock hår, man klipper och klipper och inget händer. När man väl är klar då ligger det en hel peruk på golvet. 

Efter det har vi lagt julklapparna under granen. Det blev ju några i år också som det ser ut. :-)

Nu ska jag sova och skänka en tanke till mina syskon och föräldrar på andra sidan jordklotet. :-)

God natt och sov gott!

Snart jul.. :-)

Vi bakade ju pepparkakor för nån vecka sen, vi passade även på att baka ett gäng lussekatter också. Men vilket bra recept jag har! De blir så fluffiga och goda. Måste erkänna att jag är mycket nöjd med mina lussekatter även detta år. Livia var mest nöjd med degen.. hehe... Men hon fick till några bullar hon med. Duktig tjej! 

Denna kreativa dag gjorde vi även några nejlikorapelsiner. Vad kallas de egentligen? Livia pekade vart de skulle sitta så tryckte jag i dem. De var rätt vassa och tröga att få ner så jag fick "helpa"

Här hade vi tagit oss till McD. Har aldrig ätit där förut med henne men vi väntade på att en affär skulle öppna så under tiden åkte vi och åt lunch där. Som ni ser hade vi riktigt roligt. Utan några missöden eller utbrott.. haha.

Granen har vi tagit upp. Den är sned!!! Den har stått lutat sen förra gången mot en vägg och nu är den alltså sned. För en som är Våg är detta INTE bra!! Jag stör mig nå kopiöst!!!! Sa till Danne att den åker ut efter det här året och jag satsar mina sista sekiner på en plastkungsgran eller otawagran eller vad de hette. Och den ska INTE luta mot en vägg större delen av året så den blir sned. Denna gran tappar även sina små kvistar, eller skott skulle man kunna säga. De ligger såna överallt! Hade jag kunnat hade jag velat ha en riktig gran här inne men då Danne inte helt tål lukten av dem blir det inte å. Känns ju inte riktigt ok att han ska få mer astma under några veckor bara för att jag vill ha en levande gran... hehe

Vi satt och kikade på Ice Age för nån dag sen. Oj oj vad hon levde sig in i den stackars ekorrens mödor med sitt ekollon! Så roligt att se. Denna lilla tjej håller inga känslor inom sig. Allting ska ut. Vilket är bra så hon inte går och gömmer massa känslor. 

Här är min julkrubba. Den jag fick av mamma under flera års tid. En del varje år tills den var komplett och nu äntligen har jag fått upp den. Ville inte ha bomulls som underlag för det var nog inte snö i Betlehem så jag tog lite ny sand som jag har till Ullas terrarium. Även hon fick sig lite nytt och fräscht hos sig. 

Det finns tre änglar också men de syns inte på den här bilden och bakom stallet kan man ha ett litet värmeljus så då ser det ut som att det lyser bakom det. Jättemysigt.

Igårkväll jobbade jag på nån punk/rock festival. Detta go vänner är Asta Kask! Ett band från det ljuva 80-talet som fortfarande håller igång. Och röjjgt var det minsann. Dock kände jag mig lite "kränkt" när en yngling senare kom fram och frågade om jag blev brydd över hur de "dansade", han förklarade för mig att man gjorde så inom den här musikstilen!! Sa att "jo jag vet!! Helt dum i huvet och urgammal är jag inte!! "Sen ångrade jag att jag inte kläckte ur mig att innan hans ens blivit rumsren så lyssnade jag på Strebers och Dia Psalma så han behöver inte tala om för mig hur man "dansar".. haha.. 

Efter att ha blivit smått döv efter denna konsert var det skönt att komma hem. Men det tar sån tid för mig att varva ner. Jag somnade vid fyratiden på morgonen och sen upp till kl åtta för sista gången på simskolan. Har tagit det lugnt resten av dagen, räddad en kattleksak från dammsugarens mage så Sally fick tillbaka sin kära leksak, Oh en sån lycka, målat lite med vattenfärger och Danne och Livia har byggt med tågbanan medan jag slumrade i soffan.

Det här fotot gillar jag. Livia busar med morfar. <3

Imorgon är jag ledig. Ska bli så skönt. Ska bara ner en sväng på stan och handla en grej till. Sen är allt klart inför julen.

Och nu ska jag lyssna lite på min ljudbok innan jag somnar. Ha de gött go vänner!

SNÄLLA hjälp till så att Maria kan få stanna i Sverige!!

Det här är något som engagerat mig riktigt mycket.
Har följt den här familjen nu i några månader på Facebook och häromdagen så skrev mamman i familjen hur deras liv ser ut nu. Och det var sannerligen ingen upplyftande läsning. Jag grät för jag förstår inte Migrationsverkets beslut.

Det handlar alltså om en liten tjej som heter Maria, hon är tre år. Hon har sen hon var sju dagar gammal inte bott en enda dag med sin biologiska mamma och pappa. Utan hamnade hos en fosterfamilj i Båsmark.  Hon har även en äldre bror som även han bor hos en fosterfamilj.
Båda föräldrarna är i så dåligt psykiskt skick att de tyvärr inte kan ta hand om sina barn.
Nu har Migrationsverket bestämt att hela familjen ska utvisas till Armenien. Där kommer med största sannolikhet de båda barnen placeras på fosterhem.
De kan inte ett ord armeniska, de känner ingen, de är i ett helt annat land utan någon som helst trygghet. Förstår ni hur sjukt detta beslut är!!!

De ska slita upp dessa barn från den enda trygghet de har, de familjer de har lärt känna och som de älskar och som älskar dem tillbaka lika mycket. De går på förskolor och har kompisar. Nu ska allt detta ryckas bort från dem. I tron att det är det "bästa för barnen". HUR kan detta vara det bästa för barnen!?!? HUR motiverar man det?

Detta FÅR ABSOLUT inte ske!!

Jag BER er av hela mitt hjärta att gå in på de länkar jag har i detta inlägg och skriv under!
Det kostar er ungefär 2 minuter att gå in på länken nedan och skriva erat namn för att protestera mot detta beslut.

Är ni tveksamma? Försök bara att föreställ er att Erat eget barn skulle råka ut för det här, eller ett annat barn i er närhet, kanske inte utvisas dock, men att ditt barnet rycks bort från allt de i sitt liv ser som trygghet. Då kanske ni kan ta er två minuter av era liv och skriva under.

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=7999

När ni ändå är i farten kan ni även gå in på denna sida och skriva på för att Barnkonventionen ska bli svensk lag. Att den inte är det än är för mig ofattbart.
Barnkonventionen

Maria som tackar alla som gett familjen stöd. Bilden är lånad från Facebook sidan med Lisa Marklunds tillåtelse. 

Vill ni följa familjens kamp och stötta dem så kan ni gå in på den HÄR länken och gå med i gruppen. 

Ju fler vi är desto mer skillnad kan vi göra!!

Tror att jag börjar få lite julstämning minsann :-)

Japp hör och häpna!

Vi har idag bakat pepparkakor. Eller ja.. Jag har gjort det. Livia har väl mest tappat deg på golvet, kavlat, tryckt ner formar i en klump deg. Som bilden nedanför..  Haha. Men hon fick till ett par kakor till slut. Och inga skrik, tårar eller kastad deg på väggen, har gått förhållande smärtfritt måste jag säga. Jippi!!

Rätt roligt ändå att baka med henne. Hon tycker det är roligt att hålla på. Men hon gillade även degen så hon kommer säkert att bli klen i magen. Ja ja, sånt som händer.

En vecka till, sen är jag långledig. Ska bli otroligt skönt måste jag säga. Den är behövlig den ledigheten. Till nästa år tror jag att jag kommer att vara ledig en dag i veckan. Ska räkna lite på om det funkar ekonomiskt. Jag tror att båda mina barn mår bra av det och även jag själv. Så det kan vara värt det, att ha det lite skralt ekonomiskt ett tag. Den här hösten har varit så tung och tröttsamt. Vad beror det på? Jag tror att det beror på avsaknad av solen och tyvärr snön. Snön gillar jag inte men den ljusar upp litegrann iaf. 

Här går julmusik på repeat. Riktigt trevligt faktiskt. Finns mkt bra musik inför julen. Sån där bra musik som inte sätter sig på hjärnan i flera dagar efteråt. Utan lugn, avkopplande musik. Me like!

Julklapparna är klara till Livia, tack för webshoppar!! Om ett tag ska vi ner på stan. Köpa lite grejs och jag kom på en julklapp till Danne som jag ska se om jag hittar. Sen ska jag framöver köpa ett par paket och lägga under granen som finns på Clarion. Ett presentkort på 50 kr har jag redan köpt och hängt upp där. Riktigt bra grej det där!
Sen ska jag köpa något till mig själv på UNHCR, eller det blir inte till mig utan det blir till nån annan. naturligtvis. 

Vi har så mycket ändå så har vi råd med det har vi råd att köpa något för 300 kr till andra människor som har det bra mycket sämre än oss. 

Nä nu ska jag röja det sista i köket så vi kan baka lussebullar ikväll (förhoppningsvis går det också smärtfritt. haha.. ) Och har jag TUR då kanske det kan lyckas hålla sig någorlunda städat fram till jul. Haha.. en sån dröm!! 

Ha en bra lucia gott folk!

När blir man svensk?

När blir man svensk egentligen?
Blir man det om man föds av svenska föräldrar?
Eller blir man det då man fått svenskt uppehållstillstånd eller medborgarskap?
Eller blir man svensk då man lär sig våra traditioner mm?

Frågan är ganska intressant. Jag själv har inget svar på den. Vet inte alls vad som kan tänkas vara rätt eller fel.
Jag ser mig själv dock som svenska, mer än ecuadorianska. Därför det är här jag har växt upp, jag "tänker" svenskt och följer våra "svenska" traditioner mm.

MEN nu är det inte alla som ser mig som svensk. Och det är av den enkla lilla anledningen för att jag inte SER svensk ut!! Svart hår, mörkbruna ögon, brun hy och en riktig indiannäsa. Thats me! Hur ser en svensk/svenska ut? Uppenbarligen inte som jag vad jag har förstått.. enligt somliga människor.

Jag tänker också på alla de som invandrar hit från olika länder. Även fast de får medborgarskap, lär sig våra traditioner så ser många inte dem som svenskar. Och det gör de inte för de baserar ett medborgarskap, ett lands tillhörighet på grund av de antagligen har en annan färg på hyn, är alltså inte vit, blåögd och ljushårig. (Jag generaliserar.. vill jag bara påpeka). Är inte det fånigt så säg?

Det var en statusuppdatering på Facebook där han som skrivit hade hänvisat till alla de traditioner vi firar , från vilket land de ursprungligen kommer ifrån.
Sverigedemokrater vill ju värna om svenska traditioner. Dock har de nog glömt att lära sig att kolla upp källor för då ser de att i stort sätt ALLA "svenska traditioner" är utländska. Så egentligen vill Sverigedemokraterna värna om det mångkulturella, fast de inte fattar det själva.

De säger också att vi ska ta hand om våra gamla först innan vi tar hand om nya människor.
I större delen av världen finns inte ålderdomshem mm. Utan där när de äldre blir gamla då tar familjen hand om dem. Att låta någon annan vilt främmande människa göra det är otänkbart. Så för att ta hand om våra gamla så bör vi nog gå ner i tid på vårat arbete, om vi har det vill säga, för att ta hand om vår gammelmormor, morfar eller vad det nu kan tänkas vara. Och vad innebär det? Jo fler lediga arbeten och mer arbetskraft behövs. Då behövs invandringen.. ;-)

Men åter till frågan När blir man svensk?
Har ni något svar?
Jag vet faktiskt inte själv. Svensk kan man ju vara på papperet men inte i hjärtat och tvärtom. Jag är svensk både på papperet och i hjärtat men jag är även ecuadorianska i hjärtat, dock inte på papperet.

Jaa.. det här tåls att tänka på.. Men inte nu mera för nu är jag trött efter en intensiv dag.

Dags att slå huvudet i kudden!

Godnatt allihop :-)

Hopplöst ute känner jag

Jag visste inte ens att det kommit ut en Transformers 4! Hur ute är inte jag? Och i somras frågade jag Danne om han hade sett nya Bilbofilmen, som jag inte ens vet vad de heter nu. Men de sa han att Ja vad trodde du?, den kom ut i december förra året... eh... oki.. Jahapp.. Hopplöst ute då med eller efter snarare.

I helgen har jag jobbat. Ett roligt jobb men ja.. ibland krävande för tålamodet. Sa till en kollega att vi vakter har ett bra tålamod. ( De flesta av oss iaf ) Men även vi har en gräns. Och när man blir provocerad större delen av kvällen ja då kan jag säga att då försvinner min gräns till slut! Man ska bete sig! Denna herre höll på som en tonårstrotsig 13-åring. Tänk, man blir så fantastiskt imponerad. Ibland skulle jag vilja åka till deras jobb, säga likadana saker som de säger till mig, bete mig lika illa som de beter sig när de är ute. Nu gör jag naturligtvis inte det men frestad är jag minsann många gånger. Det sägs ju att vi ordningsvakter ska tåla det och vi kan räkna med det? Jahapp och varför det egentligen? På grund av att personer som är på den tillställning man jobbar på är fulla? Men för att man är full, är det ok då att bete sig illa?
Jag tycker absolut inte det, det kan vara en förklaring men fortfarande inte ok.
Tack och lov är majoriteten av dem man träffar glada, trevliga och härliga människor. De är de som uppväger en kväll helt klart, och roliga kollegor.
Man lär sig verkligen att jobba ihop med nya kollegor och att lita på dem. Det är verkligen A och O, att lita på att den man jobbar med backar upp en om det skulle bli så. Har man inte det då är en jobbkväll verkligen inte rolig.

Imorse tog vi sovmorgon, kvart i nio vaknade jag med ett ryck! Simningen började fem över nio. Bråda bud minsann!! Men frågade Livia om hon ville gå och simma, det ville hon inte så vi tog en mysfrukost med mormor istället som sovit över här.
Efter det uträttade vi lite ärenden och åkte sen och fikade på Fröjas Kafé i Ås. Dit kom även morfar så mormor fick åka med honom hem sen.
Har haft en lugn och skön dag med andra ord och under dagen har två små vättar flyttat in i vårat hem. Eller tomtar tycker jag att de är. Visst är de söta? :-) Gillar de här med långa ben som hänger.. hehe..

Imorgon ska jag göra klart min tatuering, bättra på den på Danne lite och fylla i det sista på Livia sen är den helt klart och jag kan börja förbereda för nästa projekt. Har man en gång börjat är det svårt att sluta. :-)

Och jag ska även julpynta min plats på jobbet. En i gruppen gillar inte jul, det är tur att vi ändrat om platserna för annars skulle hon må mycket dåligt över mitt pynt jag ska sätta upp imorgon. Men jag gillar det och jag sitter dessutom ensam i mitt hörn då min bordskompis har slutat för hon ska få barn vilken dag som helst. Så vad gör man inte för att pigga upp sig själv lite. :-)

Nu ska jag se Transformers 4 så jag är lite mera uppdaterad, Danne sa att den var dålig så jag har väl inte direkt höga förväntningar om man säger så.

Fridens liljor go vänner!! (Härligt uttryck det är tycker jag!)

Hur personlig ska man bli?

Mitt förra inlägg har naturligtvis fått mig att fundera.
Hur personlig ska man egentligen bli i en blogg? Hur mycket ska man ge andra insyn i sitt eget, sina barns och sin familjs liv?
Det är en svår fråga tycker jag.
Jag har berättat tidigare rätt allmänt hur mitt liv varit, vad som hänt, vad vi har gjort och vad vi ska göra.
Och även om jag är arg eller förbannad. (Att jag har och kan vara arg på min dotters far är ju för att han MISSAR så mycket med en så underbar tjej, inte arg för min egen del. Jag njuter ju av henne varje dag :-) .. )
Vissa saker lägger jag däremot inte upp, tex pottträning, toalettbesök, bilder på där Livia är naken eller inte har tröja/byxa på sig.  Där går gränsen för mig. Vem tycker om att man lägger upp bilder på en själv med bar över/underkropp? Eller när man sitter på dass? Ja jag gillar det inte så därför gör jag inte det med henne eller Danne heller.

Man tar ju en chansning till att människor man inte vet vilka det är läser inläggen, även vänner och de jag är bekanta med också. Liksom det som är lite meningen med en blogg.. ;-)

Och ja, jag har tänkt tanken också att hennes far kanske faktiskt hittar den här bloggen och läser den. Ja, jag kan stå för det jag skriver inför honom också. Absolut inga problem med det om någon undrar.

Folk som har åsikter men inte vågar stå för dem, att när de inte håller med mig i saker och ting, plitar ner något anonymt. Små Nättroll! Det bara kliar för mycket i fingrarna på dessa människor.
Alla har rätt till en egen åsikt men när det gäller bloggar överlag, var så pass rak och ärlig och skriv ditt eget namn oavsett om det är kritik eller positivt du skriver!
Och att har man kritik kanske man kan ta sig en funderare och ställa sig frågor som:
Vad har den människan för nytta av det jag skriver ner nu? 
Kommer det på något sätt stärka den människan eller göra personen glad? 
Skulle jag själv vilja läsa det jag skriver nu?
Är svaret NEJ på samtliga frågor kanske man ska göra valet att hålla tyst! Att inte skriva något alls.

Att bli så personlig som jag blev i några av mina senaste inlägg är jag sällan i denna blogg. Men kände att jag ville berätta nu. För jag vet att människor undrat, men kanske inte vågat fråga i tron att det är känslig mm. Men det är det inte. Inte nu längre.

I min Ecuadorblogg fick jag liknande inlägg, särskilt när jag kommit hem. För det var en otroligt jobbig period då , jag kände inte mig hemma alls. Jag mådde dåligt och omgav mig bara med de jag själv ville och de jag visste gav mig positiv energi. Jag berättade öppet om hur jag mådde. Och fick kritik för att jag gnällde mm. Och ja det vet jag att jag gjorde, men den bloggen är min och även denna och det ÄR mina känslor och åsikter jag skriver. Ingen annans. Jag väljer själv hur mycket jag vill berätta eller inte. Det finns mycket jag ibland skulle vilja plita ner men gör det inte av olika anledningar.

Jag vill inte att man ska stryka mig medhårs, men varför inte skriva ett privat mail till mig? Att du , öh, jag tycker inte att du ska skriva så om .. ja vad det nu kan tänkas vara. Jag tar inte illa upp, just för stunden kanske jag kan bli lite pjutt men jag respekterar det absolut och bra mycket mer än att skriva Anonymt! Vad är det för larv egentligen?
Är man så feg privat också?
Vågar man inte stå för sina åsikter inför vänner och på jobb heller?
Vilka är dessa människor egentligen?

Alla behöver inte tycka om mig och det vet jag mycket väl att inte alla gör. Men visa mig den respekten åtminstone att har du något negativt att skriva gör det då med ditt namn.

Nog om det, nu gör jag som Kungen sa, Vänder blad.. :-) (Älskar det uttrycket, hur korkat det än må vara.. haha )

Idag blir det en lugn för och eftermiddag, vi har byggt med Duplo, hämtat julkrubban som varit nerpackad i flera år för jag inte vetat vart den ska stå och är så rädd om den. Ska slutfixa lite där så lägger jag upp en bild sen. Just nu sover hon men när hon vaknar ska vi gå ut och försöka få lite ljus i granen som står sned och vind utanför köksfönstret. Haha.. Danne hade fått ner den så bra men så försvann snön och det blåste rätt bra , den blev trött och la sig ner. Inte Danne utan granen. Danne är förvisso ofta trött han med men lägger sig inte utanför köksfönstret. :-D

Ha en bra dag ni goa och glada.. till surkarttar säger jag.. LEEEE så blir livet lite roligare!

Hasta la vista babes! -)

Hoppsan!! En arg Anonym läsare minsann.....

Att man får kommentarer på sina inlägg är helt ok. Jag har gjort det möjligt att det ska vara så. Men om man nu gör det så kan man väl ändå vara så rak att man skriver ner sitt eget namn?! Eller törs man inte stå för åsikt när man väl sätter det på pränt, gömd bakom en skärm? Och man behöver heller inte hålla med mig, men när det handlar om mina barn då väljer jag att svara på kritiken...

Jag vill då bemöta denna kommentar som dykt upp till mitt inlägg som handlade om Livias pappa. Eftersom du är Anonym så behöver du inte "skämmas" för att jag lägger upp det Du har skrivit här.

"Jag tycker att det är oerhört själviskt både mot pappan och ditt barn att ge han skulden i det hela. Har läst många av dina blogginlägg och det handlar i princip om hur du porträtterar honom som skurken i allt detta. Personligen håller jag inte alls med dig. Jag tycker ett barn ska ha rätt till båda sina föräldrar och jag VET hur det kan kännas för ett barn att växa upp utan en pappa. Jag är för jämställdhet något som många säger att dom är men trots det så agerar dom helt emot principen. Om du ville bli ensamstående mamma så tycker jag absolut inte att du ska hänga ut honom överhuvudtaget, det är ett val du gjort. Man är två om att göra ett barn och man borde ha samma rätt att ta ett beslut i den här sitsen. Fine att du valde att behålla men då ska du leva med det själviska beslutet och inte blanda in honom i det..."

Jag har ALDRIG utmålat honom för att vara "skurken" i detta. Och ska vi prata om "skuld" så är vi väl lika skyldiga till detta båda två? Som du själv skriver så är man två stycken. Där är vi rörande överens!
Och att jag är trött och har gnällt mycket under hösten beror på många saker som jag inte skriver här. Men oavsett om man är ensamstående eller ett par som har barn så ÄR det jobbigt att uppfostra barn. 

Jag har heller aldrig talat om vem han är här och det skulle jag heller aldrig göra. OM han inte själv säger att det är ok.
Att Livia har en pappa vet alla, sen är det mitt val att skriva om det här eller inte. Och det må vara själviskt. 
Jag vet också mycket väl att Livia kan komma att läsa dessa inlägg en dag. Därför skriver jag inget jag inte kan stå för eller förklara för henne hur jag menat. 

Han VALDE själv att inte finnas med och av den anledningen så har jag inte kontaktat honom heller. Eftersom det är hans beslut och som jag respekterar. Jag kan förstå på ett sätt men på ett annat sätt gör jag det inte. Han HADE rätten, men sa ifrån sig den. Alltså stod jag med beslutet själv. Om jag nu hade gjort abort, hur stor hade då MIN rätt varit? Eller att han hade sagt åt mig att du MÅSTE göra abort! Hur stor del i det beslutet hade då jag haft? Om jag då hade gjort något jag visste att jag inte skulle klara av? Hur blev det då med jämnlikheten? 

Du skriver att du växte upp utan en pappa. 
Jag har växt upp utan mina biologiska föräldrar. Jag kanske kommer att kunna förstå Livia på ett annat sätt när hon växer upp, än vad andra barn utan en av sina föräldrar gör. Jag vet hur det är att sakna någon, någon man inte har en aning om vem det är, någon man bara har ett namn på. Visst är det en sorg ibland, men har man stöd från vänner och familj då lovar jag dig att det kommer att gå bra för henne i af. 

Jag kommer heller ALDRIG någonsin prata illa om honom inför henne. Jag gör det inte nu och varför skulle jag göra det sen? Han är hennes far och han kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Precis på samma sätt som Dannes pappa finns i mitt hjärta. Jag kommer ALDRIG kunna hata dem någonsin!!

Att jag ville bli ensamstående mamma skriver du. Det är väl sällan något man vill och lika lite jag. Dock kan de beslut man tar innebära att det blir så. Det kan ju hända även fast man varit tillsammans, gift och bott ihop i flera år. Jag förstår hur du menar men samtidigt är ditt argument inte direkt hållbart.

Till slut vill jag återigen säga att OM du inte törs skriva ditt namn vem DU är och Du ger mig kritik som Du har gjort då tycker jag att Du faktiskt kan hålla tyst om Dina åsikter. Nästa gång det kliar i fingrarna sen Du har läst ett inlägg från mig så skriv till min mail daniella.mattiasson@gmail.com Så LOVAR jag dig att vi kan diskutera på det sättet istället. 
Och OM du tycker att jag ger min dotters far skulden mm då är också ett tips att inte ens läsa min blogg mera då du verkar reta dig på mig.  Eller kanske läsa detta inlägg igen.. ;-)

Personligen förstår jag inte alls varför Du ens följer min blogg..... 

Fridens Liljor Du Anonyma människa... 

Inspiration av olika slag

Det är viktigt att få energiboostar och det har jag fått i veckan av olika slag. Vi fick några biljetter att dela på i gruppen och jag drog en vinstlott. :-) Jag fick gå på denna inspirationsdag som höll till på OSD. Ann Westin var konferencier, men nå så rolig denna kvinna är!! Helt galet! Jag skrattade så jag grät! 

Den första föreläsaren var Michael Södermalm, jag har inte hört honom förut och visste inget om honom heller även fast han hållit på i 22 år med föreläsningar. I vilket fall som helst var han otroligt rolig han med, talade om hur han blev misshandlad i flera år av sin egen far, vilket inte var speciellt roligt men han hade många bra poänger i hur han ser på livet och sitt flow nu.. och hur man ska tänka för att få ett bra flow.. :-) Han skulle jag vilja höra fler gånger och ska nog investera i hans bok framöver.

Jonas Gardell blev jag dock besviken på. En sån van föreläsare bör inte komma till föreläsningen med några A4-sidor i en plastmapp som han bläddrade i när han kom av sig. Vilket han gjorde rätt många gånger. Han stakade sig mycket, kanske han gör i vanliga fall också, surrade iväg på annat. Vilket var roliga saker han snurrade iväg på. Men han hade en bra poäng i af. Det var "Kom nu ketchup så går vi" Hehe.. låter ju knäppt men så rätt. Den roliga historien är ju ganska hemsk egentligen, tomaten blir platt, är ketchup, men den andra tomaten, han ojjar sig inte, han ser de nya förutsättningarna för sin tomatkompis och går efter det. Vilket vi också borde göra, vi får nya förutsättningar, både privat och i arbetet, men ändå vill vi gärna göra som vi gjort förut och inte efter det som blivit nytt. Svårt att förklara men hänger ni med?!

Magdalena Forsberg var bra absolut, pratade om målbild, mål och delmål. Inget direkt nytt och hon upprepade sig rätt ofta men intressant att höra hur tränade under sin aktiva tid.

Sen var det då Pia Johansson. Denna dag skulle jag har skippat mascaran. Jag skrattade sjukt mycket åt henne också. Hon är otroligt inspirerande kvinna och bjuder på sig själv otroligt mycket. Fick även igång publiken på ett fantastiskt sätt. 

Sist var Nisse Simonsson, har inte hört honom heller men hört talas om. Att han ska vara mycket bra och det var han. Han sa så otroligt mycket bra och det är synd att vår hjärna inte kan minnas allt. Men tänk va.. vad fascinerande våran hjärna är och vad tragiskt lite vi använder av den. Och allting i kroppen är accessoarer för hjärnan att ta sig fram. 

Detta var en otroligt bra och peppande dag som jag verkligen behövde. Synd att den inte filmades så man kunde gå tillbaka och få lite pepp när man känner att man behöver det.

Detta är också en typ av energiboost, kanske inte så talande i ord men i lackform.. varje dag till julafton så får jag ett nytt nagellack!! Är det inte roligt så säg?! Eller njae.. kanske inte för den som inte gillar att måla naglarna men för mig som gör det är detta som julafton varje dag :-)

Igåreftermiddag och kväll jobbade jag på skidskyttet. Det är alltid så himla härlig, glatt och roligt att jobba på såna här event. De dansades ringdans och klappades händer till Lars Vegas Trio och det var riktigt kul. De norrmän som är med på bilden kände igen mig från förra året, riktigt roligt. 

Idag har varit en tämligen lugn dag, har dock varit till tandläkaren med den bråkiga tand jag har kvar som ska åtgärdas. Tog ingen bedövning och det gjorde ont.. var tvungen att skrika högt när jag väl satte mig i bilen.. haha..

Nu ska jag se så jag får inspiration till att fixa en nagel som gick av hastigt och lustigt nyss. Jag testar.. sen blir det till att sova!! Länge!! .. eller tills den lilla damen vaknar åtminstone.

Kram på er och sov gott

Jul snart ryktas det..

Det är ju snart jul som det verkar och även i detta hem har det börjat bli jul. Eller ja.. i söndags blev jag klar med det mesta. Köket var dock kvar, igår tog jag tag i det. 

Den här paketkalendern sydde jag då Danne var liten. Trodde inte den skulle användas för en om många år då kanske nått barnbarn dykt upp. Men roligt att få använda den igen.

Däremot läste jag en krönika med rubriken "Hur --- tänker ni som gör paketkalendrar" Den gick ut på att alla barn har inte råd att få paketkalendrar och barnen känner sig utanför på dagis när deras kompisar kommer och frågar varann vad de fått i sitt paket idag. 

Jag kan förstå problematiken absolut, men jag är kluven. Jag tycker det är roligt med dessa paket, visst så kostar sakerna pengar men jag har råd med dem och vill göra det. Ska jag då ha dåligt samvete för att jag gör den? Jag tycker inte det.
I krönikan gick det mycket ut på det, att ge dåligt samvete. Att man kan göra annat istället. T ex. idag hjälper jag mamma i köket, idag städar jag mitt rum, ja lite mer såna saker. 

Man är rädd för att barnen blir bortskämda, de som får såna här paketkalendrar. Läste just på en annan blogg, där hon känner samma sak som jag. Och jag kan hålla med henne, jag har också dubbelmoral kring det här. Samtidigt så vill jag göra något speciellt för min dotter. Och hade jag haft två små barn då hade de inte fått varsitt paket utan varannat paket och på julafton hade båda fått. Man behöver inte göra det så krångligt heller. Några paket kan ju vara att hjälpa mamma i köket om barnet gillar det eller att det barnet och föräldern spelar favoritspelet eller läser favoritboken. Något som man tycker är roligt tillsammans. 

Vet att Danne och hans kusiner mot slutet fick kuvert varje advent av mormor med en liten slant i.
Ja det finns mycket att göra som inte behöver kosta pengar heller. 

Men nej, jag tänker faktiskt inte ha dåligt samvete för att jag gör paketkalender till Livia i år.

Här är sovrummet .. vardagsrummet fick ni se förut. Köket låter vi bli för där är ett ständigt pågående kaos tror jag. Jag vill ha ett nytt kök!! Ett STORT kök!!! Jag och Danne krockar hela tiden när det ska lagas mat, vi snubblar över hund, över Livia, nån katt och det är ett himla stök varje gång!

Har varit ute efter en snöglob länge. Inte hittat ngn men i måndags hittade jag en på Guldfynd. Riktigt fin var den , saknar dock att den inte lyste inuti. Hade varit lite fint.

Livia tyckte väldigt mycket om den och vill lyssna på melodin den spelar två gånger innan hon somnar. För mig är det bra så behöver jag inte läsa Familjen Nalle plockar blåbär för 711 gången.. Är rätt less på den boken om jag ska vara ärlig.

Hoppas nu får en bra dag go vänner! Ciao

Jag har ju ett barn till också... :-)

Först av allt vill jag tacka för alla positiva kommenterar om mitt tidigare inlägg. Det värmer i hjärtat och ger mig positiv energi. Det var inte helt lätt att skriva men det känns skönt efteråt. Mina närmsta vänner vet ju hur allting varit och hur det är. De är ett enormt stöd för mig. Att jag kan få prata med dem hur jag känner det. För det är jobbigt stundtals att situationen är som den är. Och det kommer över mig ibland då jag blir nere, arg och ledsen. Då är det extra skönt att ha bra och nära vänner som lyssnar och föräldrar som stöttar. 

Det är svårt också att veta hur mycket jag ska skriva, jag vill inte lämna ut honom. Jag kommer aldrig någonsin att hata honom, det går inte. Jag tjänar dessutom inget på det och absolut inte Livia heller. Snarare tvärtom.

Sen har jag ett enormt stöd av hennes bror. Om ni bara visste vad han är bra med henne! Hon kan verkligen inte få en bättre bror! Även fast vi i em haft vårt första syskonbråk, eller rättare sagt, hon är arg på honom och vi kan inte förstå varför.. Men arg är hon. Hon gick med på ett litet litet "pet" på honom innan hon skulle sova. Det kan vara för att han tog hennes strips häromdagen. Då blev hon riktigt arg på honom och skrek NEEJ väldigt högt. Så det gör han inte om igen!! Som sagt, bestämd dam det här... och verkar vara långsur.. INTE bra! Måste vi jobba på. Får se hur morgondagen blir.. eller ja.. då är det mormor och  morfardag så jag ser inte när de träffas första gången imorgon. 

Men skillnaden att bli mamma nu och när Danne kom är stor. 

Jag var 18 år när jag fick honom, visste inte mycket, visste inte vilket stor ansvar det är att få barn. Men visst fick jag en chock när jag förstod att jag väntade honom också. Vet att Cissi var med till ungdomsmottagningen och i hissen på väg ner igen sa jag att jag var gravid. Hon undrade om hon skulle skratta eller gråta. Jag sa att jag inte visste, jag talade om det när jag hade bestämt vad hon kunde göra.
Valet var ändå lätt det var mer "japp.. jaha.. oj då, ja det här blir  säkert bra, då kör vi". Hans pappa fanns med hela tiden, var med på förlossningen och efteråt. Kan väl inte säga att vi alltid var överens men han har i af funnits där. Och vi har på senare en helt ok kontakt, tycker jag.. Där vi kan prata och vara eniga i saker och ting. Men huvudansvaret för uppfostran av Danne har ju legat på mig. Stundtals jobbigt det med och kan driva mig till vansinne. Det är mycket man ska lära ett barn innan de klarar sig själv... Och även när de är vuxna så är man alltid mamma, jämt, hela tiden. :-)
Danne var mycket "lättare" som barn, envis han med men ändå mer medgörlig om man säger så. Han var lugnare och levde inte ut alla sina känslor på en och samma minut. 

Det jag ångrar djupt är att jag aldrig tog vara på tiden när han var liten och njöt av den. Att jag njöt mer av de kramar och pussar jag fick. Den tiden går så fort.

Vi hade också så mycket sjukdomar som "störde" oss, matallergier, akutbesök mitt i nätterna till sjukhuset då han fick alldeles för svår astma. Minst ett par gånger i månaden var vi in tills vi fick en "albatross" som gjorde att när han fick de anfallen kunde jag klara av dem hemma, vet inte hur många nätter jag har suttit och försökt sova själv med honom i famnen för att underlätta hans andning när han hade så jobbig astma, svinkoppor var och varann vecka under vinterhalvåret, soleksem på sommaren. Ändå var han tapper den lille parveln. Gnällde aldrig när jag la om förbanden vid svinkopporna. Han satt bara snällt och lät mig göra det som skulles. 

Pratglad var han och lärde sig ALLT om dinosaurier. Fortfarande minns en reporter på LT när Danne hade förklarat för honom varför T-rex inte var den farligaste dinosaurien utan en annan som jag inte kommer ihåg namnet på. Danne gick på förskolan då och kanske var 4-5 år. 

Han var och är fortfarande en härlig grabb som jag glömmer att visa uppskattning för i allt han faktiskt göra här hemma. Hur ofta han är barnvakt när jag ska iväg på helgjobb. Hur många tonåringar är det? Nu tvingar jag honom inte utan han kan säga nej! 

Hur han peppade mig när jag var gravid och gnällde över hur fet och stor jag kände mig. Sa till mig då.. "Men mamma, du är inte fet du är gravid!! Och det är en väldigt stor skillnad!"

Hur han sa till Livia när hon gnällde för att hon inte fick nått "Livia det är ingen mening att du gnäller, har mamma sagt nej så blir det så!" 

Hur han kan ta Livia när jag tappar tålamodet helt och bara vill gå och skrika i en kudde. 

Vilka bajskalas han tyvärr råkat ut för när jag börjat tidigt på dagjobbet nångång. Hur kul är det för en tonåring att ta hand om? Morfar var här en gång då det hände och det fick Danne ta.. haha.. 

Så utan Danne vet jag helt ärligt inte hur jag hade klarat av det här. Eller jo det hade jag gjort, men det hade varit betydligt jobbigare. 

Titta, har köpt en julklapp till mig själv, en musmatta till jobbet på mina barn! :-)

Jag ÄR verkligen stolt och glad över honom!! Och jag måste bli bättre på att visa honom det. För det är han värd och mer därtill. Han är min älskade "lilla" grabb som får stå ut med mig och mitt humör och fått rest land och rike runt, bokstavligt talat. 

Han gör det bra Danne, som klarar av det!! Haha..

För den som undrat...

Jag vet att några av er har undrat över Livias pappa... Jag ska berätta en del om hur det är. Inte Vem han är.. Det är förvisso inte hemligt, han har skrivit på papper men av olika orsaker tänker jag inte skriva vem han är.

Jag träffar väldigt sällan på honom sen han flyttat några mil utanför stan. Sist var det i oktober och gången innan dess var det 14 månader innan, på Fäviken, då jag hade Livia på ryggen. Vi sågs väldigt hastigt, vi bara tittade på varann, sa hej, sen försvann han lika fort igen. Han såg aldrig Livia för hon satt så skyddad under solskyddet på ryggen. Dock har vi setts ibland på stan, har gått in i affärer väldigt hastigt för jag vill inte att hans första möte med henne ska vara på stan. Och jag tänker inte bjuda på att han ska få se henne där. Nu vet jag att han har sett oss ändå och att han då också besökt konstiga affärer.

Livia är ett "Oppps".. om man så säger. Så oplanerade och så oväntad. Jag och hennes pappa hade inte känt varann länge alls. Känt till snarare ett tag. Jag blev med barn och fick en chock. Minns så väl den morgonen när jag inte kunde sova. Kände ju att något var inte som det skulle, gjorde ett gravtest och mycket svagt blev det två streck. Ridå! Dagen efter gjorde jag ett likadant och japp, samma resultat. Ändå trodde jag att det var ett skämt. Vilket det naturligtvis inte var.
Jag kunde ha valt abort, men klarade inte det. Det gick bara inte, ville inte må så dåligt. Så det var bara att hänga med vad mitt "öde" eller vad man kan kalla det ville. Men jag mådde dåligt, riktigt dåligt psykiskt. Min barnmorska skickade mig vidare för att få gå och prata med någon, jag kände det som att jag var i en mardröm., kunde ingen väcka mig snart.
Åkte många många gånger ut till Rödöbron, satt där, funderade, grät och var rädd. Jag är sällan rädd, men då var jag det. Rädd för framtiden, rädd för folks åsikter, kommentarer och prat, rädd för att inte klara av allting själv. Och denna gång ännu mera själv.
Jag hade det ju bra, tänkte bli ordningsvakt, Danne stor och klarade sig själv, var ok med jobbet och ekonomin var ok. Livet var bra, sen hände det här. Nu kanske någon tänker att Ja men du skulle väl ha tänkt på det då! ABSOLUT!! Men det är SÅ lätt att döma andra, så LÄTT att vara "klok" när man inte ställs för en liknande situation själv. Fick råd som ibland började med "Ja jag hade gjort så här men jag hade aldrig satt mig i den situationen...."

Under tiden jag var gravid träffade jag på pappan ute i nattlivet ibland. Och VARJE gång jag faktiskt tog mig ut, träffade jag på honom. Vi sa Hej och inget mer.
Förstår ni situationen? Där träffas vi på en pub, vi hälsar och jag bär hans barn i min mage. Så många gånger som jag kände att jag ville inte det här. Jag tänkte till och med göra en sen abort men vet att jag inte hade fixat det.
Vi pratade en gång, då satt vi på Biblioteket, det var en neutral plats. Det var ett ok samtal, jag fick säga det jag ville och han med.
Han ville inte vara med alls. Han skämdes väl och tyckte han var för gammal för att få barn igen. Men speciellt gammal är han inte. Beslutet var mitt, han tyckte naturligtvis inte att det var ett bra beslut  men han försökte aldrig övertala mig till annat.

Livia föddes och alla mina farhågor, rädsla och känslan att "väck-mig-ur-min-mardröm" försvann. Poff var de borta. Hon skulle finnas denna lilla tjej! När jag såg in i det lilla ansiktet tänkte jag att vi fixar det här du och jag, hur vet jag inte, men det ska gå! Och det har det gjort och det gör det. Men det hindrar mig ändå inte från att ibland vara så arg på hennes far, samtidigt som att jag inte kan vara det. Hur klantiga vi båda än var så gav det något så otroligt underbart och som jag inte trodde att jag skulle få vara med om igen.
Till Rödöbron som jag åkte till innan hon föddes åkte jag till en gång efteråt när hon var ca 10 månader gammal. Jag hade dragit mig för att åka dit då det är förknippat med så mycket känslor. Men jag är glad att jag tog med henne dit. Jag grät, inte för att jag var ledsen, utan för att jag är så otroligt glad att hon finns i mitt liv. Och hur roligt vi hade den stunden vi var där. Kastade stenar i vattnet, tittade på blommor, sjöng och kramades. (Den omslagsbild på Facebook på  Danne och henne när de sitter och tittar ut över vattnet, är från Rödöbron)

Jag kommer att få frågan en dag, vem hennes pappa är. Jag kommer att berätta för henne det jag vet. Jag kommer heller aldrig att ljuga för henne utan vara så ärlig som jag kan.

Sist vi träffades var i oktober som sagt. Då pratade vi riktigt länge, hade riktigt roligt och vi skrattade mycket. Det var skönt att få säga en del, att få fråga saker jag undrat över. Han har som sagt inte träffat henne något och jag ÖNSKAR så av hela mitt hjärta att han också skulle få höra och känna sig stolt när vänner och bekanta kommer fram och säger vad otroligt söt och vacker hon är.
Jag önskar att hans rädsla skulle försvinna.
Jag önskar att han vill träffa henne, finnas med i hennes liv. Komma på luciafiranden, avslutningar, fira hennes födelsedag. Jag önskar inget mer, bara att han har kontakt med henne.
Och att han och jag kan umgås som vuxna människor utan att börja kallsvettas, tappa ansiktsfärgen och inte veta vad vi ska säga då vi råkar träffar på varann. Att det kan bli en naturlig vänskap.
Men hur mycket jag än önskar det, tror jag inte att det kommer att hända.

Ju längre tiden går, desto jobbigare blir det ju för honom att söka kontakt.

Hon är så lik honom, de som känner och vet vem han är säger likadant. Hon har hans ögon, leende, kinder och lockar. Men visst är hon lik mig också, med sina mörka färger och sitt humör. Hon är en mycket bestämd tjej och "jag har det jag gör" som Anna sa. Japp det har jag, men samtidigt är det bra att hon är så bestämd och har sån vilja. Fortsätter hon att ha det kommer hon att gå långt här i livet.

Och hur oplanerad hon än var så är hon så älskad av mig och sin bror, och jag är så glad att hon kom in i mitt liv. Hon ger mig sån energi, även fast hon tar mycket av den också.. hehe.. När jag får de där blöta pussarna över hela ansiktet, det är så underbart och jag önskar så att han också skulle få uppleva denna villkorslösa kärlek man får av ett barn.

Jag kan inget mer än att önska, jag kan inte kräva. Jag kan inte tvinga honom, det måste komma själv från honom... jag väntar.. jag har tålamod.. jag hoppas.... Jag vet inte om jag gör rätt eller fel och jag vet att en del har sagt vad de tycker att jag ska göra och tro mig, jag är frestad många gånger. Jag skulle kunna bli en bitch men det ligger inte för mig, inte i detta. Jag tror att hon i längden skulle förlora mer på det än vad hon skulle vinna.

Just nu känner jag bara en stor sorg, för hennes skull... En dag hoppas jag att den sorgen har blivit till glädje..



Ps.. Jag önskar också att om ni som läser det här faktiskt frågar mig själv och inte frågar nån annan om det är något ni undrar över.. Jag kommer att svara i den mån jag kan och vill..