Jag har ju ett barn till också... :-)

Först av allt vill jag tacka för alla positiva kommenterar om mitt tidigare inlägg. Det värmer i hjärtat och ger mig positiv energi. Det var inte helt lätt att skriva men det känns skönt efteråt. Mina närmsta vänner vet ju hur allting varit och hur det är. De är ett enormt stöd för mig. Att jag kan få prata med dem hur jag känner det. För det är jobbigt stundtals att situationen är som den är. Och det kommer över mig ibland då jag blir nere, arg och ledsen. Då är det extra skönt att ha bra och nära vänner som lyssnar och föräldrar som stöttar. 

Det är svårt också att veta hur mycket jag ska skriva, jag vill inte lämna ut honom. Jag kommer aldrig någonsin att hata honom, det går inte. Jag tjänar dessutom inget på det och absolut inte Livia heller. Snarare tvärtom.

Sen har jag ett enormt stöd av hennes bror. Om ni bara visste vad han är bra med henne! Hon kan verkligen inte få en bättre bror! Även fast vi i em haft vårt första syskonbråk, eller rättare sagt, hon är arg på honom och vi kan inte förstå varför.. Men arg är hon. Hon gick med på ett litet litet "pet" på honom innan hon skulle sova. Det kan vara för att han tog hennes strips häromdagen. Då blev hon riktigt arg på honom och skrek NEEJ väldigt högt. Så det gör han inte om igen!! Som sagt, bestämd dam det här... och verkar vara långsur.. INTE bra! Måste vi jobba på. Får se hur morgondagen blir.. eller ja.. då är det mormor och  morfardag så jag ser inte när de träffas första gången imorgon. 

Men skillnaden att bli mamma nu och när Danne kom är stor. 

Jag var 18 år när jag fick honom, visste inte mycket, visste inte vilket stor ansvar det är att få barn. Men visst fick jag en chock när jag förstod att jag väntade honom också. Vet att Cissi var med till ungdomsmottagningen och i hissen på väg ner igen sa jag att jag var gravid. Hon undrade om hon skulle skratta eller gråta. Jag sa att jag inte visste, jag talade om det när jag hade bestämt vad hon kunde göra.
Valet var ändå lätt det var mer "japp.. jaha.. oj då, ja det här blir  säkert bra, då kör vi". Hans pappa fanns med hela tiden, var med på förlossningen och efteråt. Kan väl inte säga att vi alltid var överens men han har i af funnits där. Och vi har på senare en helt ok kontakt, tycker jag.. Där vi kan prata och vara eniga i saker och ting. Men huvudansvaret för uppfostran av Danne har ju legat på mig. Stundtals jobbigt det med och kan driva mig till vansinne. Det är mycket man ska lära ett barn innan de klarar sig själv... Och även när de är vuxna så är man alltid mamma, jämt, hela tiden. :-)
Danne var mycket "lättare" som barn, envis han med men ändå mer medgörlig om man säger så. Han var lugnare och levde inte ut alla sina känslor på en och samma minut. 

Det jag ångrar djupt är att jag aldrig tog vara på tiden när han var liten och njöt av den. Att jag njöt mer av de kramar och pussar jag fick. Den tiden går så fort.

Vi hade också så mycket sjukdomar som "störde" oss, matallergier, akutbesök mitt i nätterna till sjukhuset då han fick alldeles för svår astma. Minst ett par gånger i månaden var vi in tills vi fick en "albatross" som gjorde att när han fick de anfallen kunde jag klara av dem hemma, vet inte hur många nätter jag har suttit och försökt sova själv med honom i famnen för att underlätta hans andning när han hade så jobbig astma, svinkoppor var och varann vecka under vinterhalvåret, soleksem på sommaren. Ändå var han tapper den lille parveln. Gnällde aldrig när jag la om förbanden vid svinkopporna. Han satt bara snällt och lät mig göra det som skulles. 

Pratglad var han och lärde sig ALLT om dinosaurier. Fortfarande minns en reporter på LT när Danne hade förklarat för honom varför T-rex inte var den farligaste dinosaurien utan en annan som jag inte kommer ihåg namnet på. Danne gick på förskolan då och kanske var 4-5 år. 

Han var och är fortfarande en härlig grabb som jag glömmer att visa uppskattning för i allt han faktiskt göra här hemma. Hur ofta han är barnvakt när jag ska iväg på helgjobb. Hur många tonåringar är det? Nu tvingar jag honom inte utan han kan säga nej! 

Hur han peppade mig när jag var gravid och gnällde över hur fet och stor jag kände mig. Sa till mig då.. "Men mamma, du är inte fet du är gravid!! Och det är en väldigt stor skillnad!"

Hur han sa till Livia när hon gnällde för att hon inte fick nått "Livia det är ingen mening att du gnäller, har mamma sagt nej så blir det så!" 

Hur han kan ta Livia när jag tappar tålamodet helt och bara vill gå och skrika i en kudde. 

Vilka bajskalas han tyvärr råkat ut för när jag börjat tidigt på dagjobbet nångång. Hur kul är det för en tonåring att ta hand om? Morfar var här en gång då det hände och det fick Danne ta.. haha.. 

Så utan Danne vet jag helt ärligt inte hur jag hade klarat av det här. Eller jo det hade jag gjort, men det hade varit betydligt jobbigare. 

Titta, har köpt en julklapp till mig själv, en musmatta till jobbet på mina barn! :-)

Jag ÄR verkligen stolt och glad över honom!! Och jag måste bli bättre på att visa honom det. För det är han värd och mer därtill. Han är min älskade "lilla" grabb som får stå ut med mig och mitt humör och fått rest land och rike runt, bokstavligt talat. 

Han gör det bra Danne, som klarar av det!! Haha..