01 december 2014

För den som undrat...

Jag vet att några av er har undrat över Livias pappa... Jag ska berätta en del om hur det är. Inte Vem han är.. Det är förvisso inte hemligt, han har skrivit på papper men av olika orsaker tänker jag inte skriva vem han är.

Jag träffar väldigt sällan på honom sen han flyttat några mil utanför stan. Sist var det i oktober och gången innan dess var det 14 månader innan, på Fäviken, då jag hade Livia på ryggen. Vi sågs väldigt hastigt, vi bara tittade på varann, sa hej, sen försvann han lika fort igen. Han såg aldrig Livia för hon satt så skyddad under solskyddet på ryggen. Dock har vi setts ibland på stan, har gått in i affärer väldigt hastigt för jag vill inte att hans första möte med henne ska vara på stan. Och jag tänker inte bjuda på att han ska få se henne där. Nu vet jag att han har sett oss ändå och att han då också besökt konstiga affärer.

Livia är ett "Oppps".. om man så säger. Så oplanerade och så oväntad. Jag och hennes pappa hade inte känt varann länge alls. Känt till snarare ett tag. Jag blev med barn och fick en chock. Minns så väl den morgonen när jag inte kunde sova. Kände ju att något var inte som det skulle, gjorde ett gravtest och mycket svagt blev det två streck. Ridå! Dagen efter gjorde jag ett likadant och japp, samma resultat. Ändå trodde jag att det var ett skämt. Vilket det naturligtvis inte var.
Jag kunde ha valt abort, men klarade inte det. Det gick bara inte, ville inte må så dåligt. Så det var bara att hänga med vad mitt "öde" eller vad man kan kalla det ville. Men jag mådde dåligt, riktigt dåligt psykiskt. Min barnmorska skickade mig vidare för att få gå och prata med någon, jag kände det som att jag var i en mardröm., kunde ingen väcka mig snart.
Åkte många många gånger ut till Rödöbron, satt där, funderade, grät och var rädd. Jag är sällan rädd, men då var jag det. Rädd för framtiden, rädd för folks åsikter, kommentarer och prat, rädd för att inte klara av allting själv. Och denna gång ännu mera själv.
Jag hade det ju bra, tänkte bli ordningsvakt, Danne stor och klarade sig själv, var ok med jobbet och ekonomin var ok. Livet var bra, sen hände det här. Nu kanske någon tänker att Ja men du skulle väl ha tänkt på det då! ABSOLUT!! Men det är lätt att döma andra, så LÄTT att vara "klok" när man inte ställs för en liknande situation själv. Fick råd som ibland började med "Ja jag hade gjort så här men jag hade aldrig satt mig i den situationen...."

Under tiden jag var gravid träffade jag på pappan ute i nattlivet ibland. Och VARJE gång jag faktiskt tog mig ut, träffade jag på honom. Vi sa Hej och inget mer.
Förstår ni situationen? Där träffas vi på en pub, vi hälsar och jag bär hans barn i min mage. Så många gånger som jag kände att jag ville inte det här. Jag tänkte till och med göra en sen abort men vet att jag inte hade fixat det.
Vi pratade en gång, då satt vi på Biblioteket, det var en neutral plats. Det var ett ok samtal, jag fick säga det jag ville och han med.
Han ville inte vara med alls. Han skämdes väl och tyckte han var för gammal för att få barn igen. Men speciellt gammal är han inte. Beslutet var mitt, han tyckte naturligtvis inte att det var ett bra beslut  men han försökte aldrig övertala mig till annat.

Livia föddes och alla mina farhågor, rädsla och känslan att "väck-mig-ur-min-mardröm" försvann. Poff var de borta. Hon skulle finnas denna lilla tjej! När jag såg in i det lilla ansiktet tänkte jag att vi fixar det här du och jag, hur vet jag inte, men det ska gå! Och det har det gjort och det gör det. Men det hindrar mig ändå inte från att ibland vara så arg på hennes far, samtidigt som att jag inte kan vara det. Hur klantiga vi båda än var så gav det något så otroligt underbart och som jag inte trodde att jag skulle få vara med om igen.
Till Rödöbron som jag åkte till innan hon föddes åkte jag till en gång efteråt när hon var ca 10 månader gammal. Jag hade dragit mig för att åka dit då det är förknippat med så mycket känslor. Men jag är glad att jag tog med henne dit. Jag grät, inte för att jag var ledsen, utan för att jag är så otroligt glad att hon finns i mitt liv. Och hur roligt vi hade den stunden vi var där. Kastade stenar i vattnet, tittade på blommor, sjöng och kramades. (Den omslagsbild på Facebook på  Danne och henne när de sitter och tittar ut över vattnet, är från Rödöbron)

Jag kommer att få frågan en dag, vem hennes pappa är. Jag kommer att berätta för henne det jag vet. Jag kommer heller aldrig att ljuga för henne utan vara så ärlig som jag kan.

Sist vi träffades var i oktober som sagt. Då pratade vi riktigt länge, hade riktigt roligt och vi skrattade mycket. Det var skönt att få säga en del, att få fråga saker jag undrat över. Han har som sagt inte träffat henne något och jag ÖNSKAR så av hela mitt hjärta att han också skulle få höra och känna sig stolt när vänner och bekanta kommer fram och säger vad otroligt söt och vacker hon är.
Jag önskar att hans rädsla skulle försvinna.
Jag önskar att han vill träffa henne, finnas med i hennes liv. Komma på luciafiranden, avslutningar, fira hennes födelsedag. Jag önskar inget mer, bara att han har kontakt med henne.
Och att han och jag kan umgås som vuxna människor utan att börja kallsvettas, tappa ansiktsfärgen och inte veta vad vi ska säga då vi råkar träffar på varann. Att det kan bli en naturlig vänskap.
Men hur mycket jag än önskar det, tror jag inte att det kommer att hända.

Ju längre tiden går, desto jobbigare blir det ju för honom att söka kontakt.

Hon är så lik honom, de som känner och vet vem han är säger likadant. Hon har hans ögon, leende, kinder och lockar. Men visst är hon lik mig också, med sina mörka färger och sitt humör. Hon är en mycket bestämd tjej och "jag har det jag gör" som Anna sa. Japp det har jag, men samtidigt är det bra att hon är så bestämd och har sån vilja. Fortsätter hon att ha det kommer hon att gå långt här i livet.

Och hur oplanerad hon än var så är hon så älskad av mig och sin bror, och jag är så glad att hon kom in i mitt liv. Hon ger mig sån energi, även fast hon tar mycket av den också.. hehe.. När jag får de där blöta pussarna över hela ansiktet, det är så underbart och jag önskar så att han också skulle få uppleva denna villkorslösa kärlek man får av ett barn.

Jag kan inget mer än att önska, jag kan inte kräva. Jag kan inte tvinga honom, det måste komma själv från honom... jag väntar.. jag har tålamod.. jag hoppas.... Jag vet inte om jag gör rätt eller fel och jag vet att en del har sagt vad de tycker att jag ska göra och tro mig, jag är frestad många gånger. Jag skulle kunna bli en bitch men det ligger inte för mig, inte i detta. Jag tror att hon i längden skulle förlora mer på det än vad hon skulle vinna.

Just nu känner jag bara en stor sorg, för hennes skull... En dag hoppas jag att den sorgen har blivit till glädje..



Ps.. Jag önskar också att om ni som läser det här faktiskt frågar mig själv och inte frågar nån annan om det är något ni undrar över.. Jag kommer att svara i den mån jag kan och vill..

1 kommentar:

  1. Jag tycker att det är oerhört själviskt både mot pappan och ditt barn att ge han skulden i det hela. Har läst många av dina blogginlägg och det handlar i princip om hur du porträtterar honom som skurken i allt detta. Personligen håller jag inte alls med dig. Jag tycker ett barn ska ha rätt till båda sina föräldrar och jag VET hur det kan kännas för ett barn att växa upp utan en pappa. Jag är för jämställdhet något som många säger att dom är men trots det så agerar dom helt emot principen. Om du ville bli ensamstående mamma så tycker jag absolut inte att du ska hänga ut honom överhuvudtaget, det är ett val du gjort. Man är två om att göra ett barn och man borde ha samma rätt att ta ett beslut i den här sitsen. Fine att du valde att behålla men då ska du leva med det själviska beslutet och inte blanda in honom i det...

    SvaraRadera