Påskafton, Påskdagen och Annandag påsk

Det här med påskägg är ju något rätt skojigt ändå. Fast jag är absolut inte för det här med att köpa massa godis. Tycker rent ut sagt att det är vansinne!

Men man kan ju ha massa andra saker i äggen! :-)

Livia fick i sin en liten gossehäst, ett grodspel, man ploppar i grodor i en hink och sen en påse med lite popcorn. Danne fick som vanligt sin låda med lite saker i. Popcorn och en Hälgetidningen. Det ska ju vara något till båda mina barn! Rättvist ska det vara! :-)

Jag själv fick denna braiga grej! En Mixer!!! Wiihooo!! Min har ju gått sönder så jag fick en av mamma och pappa. Det tyckte jag var riktigt snällt av dem! 

På påskafton for vi hem till kära mor och far.. ( I Knashult.. neejje de bor ju inte där men är lite skadad av alla Emilfilmer jag får se. hehe ) Livia gillar att gå med Crispo i koppel.. han är inte lika förtjust alla gånger. 

Mor lilla mor! :-)

Blåsipporna har också kommit nu. Underbart!!

Crispo fick något frispel och sprang med nosen före rätt ner i gräset. Tror han blev biten av nån myra, därav tjurrusningen på honom. :-) Såg rätt roligt ut! 

Mamma skulle ha upp en fågelholk så Danne fick klättra upp sen fick jag assistera efter ett tag. Tror mamma tyckte det var riktigt underhållande att se oss hägnades i en björk.

Se så stort huset ser ut !! Det känns inte så stort inomhus dock.

Sen for vi till en granne som hade får och lamm. 35 lamm närmare bestämt.

Riktigt häftigt att se när mamman kallar på sina barn och de kommer från ett helt annat håll och hittar rätt på sin mamma. Eller när de går till fel hur mamman knuffar bort dem. 

  Nå så söta!!

  

Den här lilla krabaten var minst till växten men en av de äldre. Den hade varit jätteliten när den föddes men nu desto kaxigare. Den hoppade och stångades med sitt syskon, gjorde volter och sprang som en dåre. Så söt!!!

Idag har det varit ett otroligt skönt och fint väder. Strålande sol och runt 15 grader i solen. 

Jag gillar ju att göra frisyrer på henne, när hon tillåter så idag blev frisyren så här.

Grillat blev det också idag. Sååå gott och så somrigt!

Ser inte så dumt ut va!?!

Grannen tog vi med oss och for till Bynäset, samlade lite fina runda stenar så jag fick lite ordning och reda i min rabatt. Tanken är att Livia inte ska gå i den om hon ser att det ligger stenar i vägen. Vi får se om det lyckas.

Hon har redan kommit in i en trotsålder... igen. Mycket är Nej nej nej eller glad ena sekunden och storgråta nästa. Det är ett himla lirkande mellan varven. Ett par kompisar var här ikväll och de blev helt förundrad hur fort hon svängde i humöret. hehe.. Jo tack.. ibland hinner man inte med själv! Det är oerhört tålamodskrävande och ibland får jag andas lugnt några ggr. Men jag kan även bli sträng. Hon måste lära sig att mamma kan både bli sträng, arg och ledsen. Nu ikväll var hon jättetrött och då är hon värre än vanligt men ja.. det är tur att jag har övat upp mitt tålamod genom åren. :-)

Nu är det hög tid att jag går och lägger mig. En jobbdag imorgon är det tänkt! 

Godnatt på er gott folk!

Skärtorsdag och Långfredagen

Det det var halv arbetsdag för oss i torsdags så slutade jag riktigt tidigt, tog dock och jobbade över nån timme extra för Flisan skulle ändå sova när jag kom. 

Efter att jag hämtat henne gick vi i snålblåsten ner till Badhusparken för det var Påskparad där. 

Denna påskkärring har kört lite galet!!

Livia var en påskhare även i år. Men inte lika lätt att få till henne som en sådan. Hon var inte helt på humör denna dag. Kallt och blåsigt var det.

Men vi kastade bollar och fick en påse med lite frukt en Paprika och lite annat smått och gott i. Även Mangobandet var där och spelade. Då diggade hon, annars ville hon helst sitta nerbäddad i vagnen. Vi frös så bägge två när vi kom hem att vi tog ett långt och varmt bad.

I min rabatt har krokusarna slagit ut och tulpanerna slår nog ut imorgon. ÅÅH vad jag älskar det! När blommorna börjar komma. 

I fredags då påskpysslade vi. Mormor och morfar hade tagit in björkris, dock större kvistar än denna lilla plutt.

Vi rev pappersbitar och tejpade, Flisan tejpade mest ihop både sig själv och papperet i varann.

Men till slut fick vi till det. "Titt he'n så fint de våårtt!"

Loket måste ju få  lite vårluft efter att ha varit inne hela långa vintern.

På kvällen bar det av över stock och sten till ett för mig mycket kärt ställe. 

Otroligt vacker solnedgång. Inte mycket vatten är det i sjön nu. Fick gå en bit ut för att komma till öppna vattnet.  

Storebror kastade mackor till Lillasysters förundran. Hon tyckte nog att det var lustigt att stenarna hoppade så. 

Så otroligt vacker kväll.. vi bor så fint här!!!

Sen bar det av hemåt igen. Det är som så mysigt när jag ser dem knata iväg så där. Livia sträcker upp handen och Danne tar den. Sen går de så en liten bit tills Livia ska gå själv.

Så skönt att hon kan gå själv och hon är riktigt duktig att knata på. 

Vi hade en riktigt härlig och skön dag. Och jag hann även gå på stan själv en sväng! UNDERBART!!!

Konst - naglar

Den här affischen satt uppe på dagis när jag hämtade henne förra veckan. Hon ser ut att gilla att måla :-) 

Sen har jag gjort lite dekoration på mina naglar. Plötsligt infaller sig inspirationen. 

 Och lite Påsknaglar :-) 

Lappvantar

I morse for det ner stora lappvantar från skyn! Elände tänkte jag.. eller nja.. SKITVÄDER var nog mer sanning.. :-)

Men det är ju bara att gilla läget och knata iväg ut. Som tur var hann det sluta innan vi kom fram. 

Väl framme hade jag en lite surpuppa som inte fick ha nappen och stod bara vid dörren och tjurade. Förstår inte vart hon fått humöret ifrån .. :-)

Igår tog vi och bakade lite. En regnbågssockerkaka. Hur man gör? Gör en vanlig sockerkakssmet, häll sedan lite smet i fyra olika skålar, rör ner karamellfärg och sen häller man bara ner i formen, in i ugnen och voila!! Rolig kaka klar. :-)

Vi bjöd mormor och morfar på kakan för de var i stan. Jag bjöd även på middag sen som tack för all hjälp jag får. 

Titta det här håret!! Man ska ju inte vara avundsjuk. Me det här håret är jag avundsjuk på. Så fina lockar och självfall, ett hår jag själv alltid önskat mig. Hon har tyvärr inte ärvt mitt hår, eller jo, tjocklek men det var nog det enda. Lockarna och färgen kommer nog inte från mig. :-)

Gjorde lite dekoration igårkväll. Tyvärr drabbas jag av inspiration precis innan jag ska gå och lägga mig. inte alltid så smart. Men så här blev de i af. Ska göra dem påskfina imorgon eller på onsdag.

Nu ska jag gå och lägga mig är tanken. Klocka är mkt igen.. frågan är hur irriterad jag kommer att bli på ljudet av dem som sopar gatan när jag ska sova?! Eller jag vet inte om det är det för det har hållit på så länge nu.. Den som lever får se.

Senil som jag är så glömde jag vad mer jag skulle skriva så nu struntar vi i det här och går och lägger oss eller mig.. ;-)

Kommer du att kunna stå till svars inför dina barn?

Jag har under de senaste dagarna tänkt en hel del på alla de sociala medier vi använder och vad vi lägger ut på våra barn.
Såg ett klipp på Aftonbladet om samma sak och började därmed tänka ännu mera på det. De barn som föds nu är otroligt exponerade i sociala medier. Filmer, bilder och historier föräldrar berättar om sina barn. Jag är lika jag med!
Men en fråga jag kom att tänka på är: Kommer jag att kunna stå till svars inför min dotter varför jag har lagt upp en bild på henne när hon stoppat näsan i färgen hon skulle måla med till Påsk i färg?? Som ett exempel, ett oskyldigt exempel i mina ögon.
Mitt svar kan vara att jag tycker att hon var söt, charmig och rolig. Jag ville dela med mig av en händelse som jag tyckte var rolig med andra. Hon kanske köper det eller så tycker hon att morsan är sjukt pinsamt och taskig att jag då lagt ut bilder på henne så.
Jag vet inte alls hur hon en dag skulle reagera på de bilderna.
Däremot har jag tagit bort bilder på henne där hon sitter i bara blöjan. Det har jag känt att det varit för intimt. Och jag vet heller inte vilka människor som "går igång" på såna bilder. Även fast jag kanske tycker det är oskyldigt så kanske det inte är det för någon annan.

Det jag dock ALDIG någonsin kommer att lägga ut är den dagen hon har gjort något i pottan!!! VARFÖR i hela friden skulle jag berätta för andra offentligt om det?? Inte berättar jag för andra att "Titta, nu har jag kissat eller bajsat i toan. Duktig jag!" Så varför skulle jag då göra det om mitt eget barn?
I programmet från Aftonbladet hade någon tagit kort på sitt barns bajskorv liggandes i pottan och sen bredvid sin egen tumme upp. Det är heller inget jag vill se, särskilt inte om jag kanske skulle råka äta frukost när jag kollar Instagram eller Facebook och får upp en annan människas avföring. Hej då till den frukosten!

En annan grej man heller inte gör är att läsa sina barns eller någon annans dagböcker. Det har i af jag fått lära mig som barn att man absolut inte får göra. Strängt förbjudet!!
Skulle jag då hitta min dotters eller sons dagbok skulle jag inte ens röra den. Det är där min son/dotter samlar alla sina innersta tankar och känslor. Något som är ytterst privat.
Nu har jag dock sett ett par på sociala medier som lagt ut bilder ifrån sina söners och döttrars dagböcker.
Frågan jag då skulle ställa mig är: Kan jag ge en godtagbar förklaring när min son eller dotter ifrågasätter varför deras hemligheter hamnar på Instagram eller Facebook? Nej jag skulle inte ha ett vettigt svar alls och jag skulle skämmas oerhört.

Det jag vill säga med detta är att både jag och alla andra som har barn måste börja tänka efter vad vi lägger ut på våra barn. För mig kan det vara gulligt och sött, för dem raka motsatsen.
Min son är så stor så han frågar jag först om han vill vara med på det jag lägger ut. Vill han inte det, nä då slipper han. Dottern har ju inte samma valmöjlighet. Så därför är det till mitt goda omdöme vad jag lägger ut eller låter bli att lägga ut.
Och jag kan erkänna att jag har nog brustit mer än en gång i det omdömet. Det är absolut inte lätt att avväga vad jag ska och inte ska lägga ut.
När hon själv förstår det här med sociala medier kommer jag alltid att fråga henne om hon vill att bilder på henne eller saker hon gör ska läggas ut. Hon är en egen individ och därmed har hon också sin egna integritet att veta när hon vill bli exponerad eller inte.

Egentligen ska man väl inte lägga ut något på sina barn fören de kan säga Ja eller Nej åt det själv. Men som förälder är man både glad, stolt och vill gärna dela med sig av sina kära små barn.
Det är en svår avvägning men en avvägning alla vi föräldrar bör tänka på både en och två gånger. Jag själv inkluderat.

Singel och lycklig

Varför känns det som att det "sticker" i ögonen på en del när jag säger att jag är lyckligt singel?
Idag hamnade vi i det samtalsämnet på jobbet och det är inte första gången jag får kommentarer som
"jag önskar att du träffade en lika bra kille som jag,... Tänk dig att komma hem och få en kram och kyss, eller ha maten lagad, tänk dig att ligga i sängen och kramas, eller mysa i soffan, känna kärlek"... mm.. När jag då bestämt säger att Nej jag vill inte!! Varför får jag alltid en blick av överseende och tycka synd om då?
Varför är det synd om mig? För att jag inte har hittat en kärlek jag vill leva med i resten av mitt liv?
Är det det livet går ut på?

Ja kanske för många men inte för mig.
Jag har varit kär, jag har haft pojkvänner genom åren. Vissa längre relationer och andra kortare relationer. Vissa bra, andra mindre bra och vissa rent katastrofala rent ut sagt. Man ska inte ångra saker i livet och  jag ångrar väl inte den relationen jag tänker på helt. Det jag däremot ångrar är att jag inte hade styrkan att ta mig därifrån flera år tidigare.
VEM som helst kan hamna i en destruktiv och dålig relation. Det är inte de tysta, svaga kanske lite mindre självsäkra tjejerna som hamnar där. Jag hamnade där och jag är inte speciellt tyst eller så av mig. Relationen lärde mig mycket men gav mig även "men" för många många år framöver. Fortfarande kommer jag på mig själv med att t ex "söka" av parkeringar eller liknande för att se om den personens bil står någonstans där. Gör den det så far jag. Jag vill inte träffa den människan. Jag gjorde ett tappert försök att förlåta, han fick komma hit och träffa Livia när hon var nyfödd. Men det gick inte, jag hade så svårt att se honom och förlåta allt som var och allt ont han gjorde mot mig. Allt elakt han sa. Som ett exempel till, mina katter, de finns här av en anledning. Inte bara den att jag älskar katter, han är nämligen allergisk. Han kunde alltså inte komma hit mer om jag skaffade katt. Jag skaffade två! Besöken var då slut! Kanske därför Sly är både mig och Danne så kär.
Ja han skadade mycket inom mig och förmodligen därför jag har svårt att vilja släppa in någon helt i mitt liv.
En lyckades dock komma innanför skalet. En som jag kanske inte trodde det om men han gjorde det och vi kunde prata om allt, hade otroligt roligt ihop. Tror aldrig jag har haft så roligt åt eller med nån. Han finns inte längre i mitt liv. Jag gjorde väl en "Daniella".. jag drog. Orsaker finns varför jag gjorde det.
Det har sina förklaringar till varför jag inte vill ha en relation. Bränd kanske det kallas. Men jag har lärt mig att acceptera att jag är singel och jag trivs bra med det. Jag har dessutom inte tid för någon annan människa i mitt liv än mina båda barn och mina få men nära vänner.

Hör också när mina vänner/kollegor och andra, gnäller och klagar på sina respektive om än det ena och än det andra och det gör mig avskräckt. Jag vill inte ha det så!! De stannar väl kvar i sina dåliga relationer av nån anledning antar jag.
Sen tycker jag att många som blir störtkära tappar kontrollen över sig själva? De uppslukas så totalt av denna person som kommit in i deras liv att de glömmer allt och alla runtomkring. Härligt kanske nån tycker, skrämmande tycker jag!!

Om jag nu har accepterat min status som singel, varför kan då inte andra också göra det? Varför tror de att jag går omkring och mår dålig eller saknar nån?!
Ska villigt erkänna att jag blev lite ledsen över kommentarerna jag fick idag. Jag är lycklig som mitt liv är nu!!
Kärlek får jag ändå. Kanske inte direkt från den större av mina barn men den mindre visar desto mer med kramar och pussar.

Detta var dagens djupa och analyserande tanke och fundering.
Nu säger jag inte att jag ABSOLUT inte vill träffa någon, en vacker dag kanske nån lyckas fånga mitt intresse och att jag kanske då trillar dit. Det vet jag ju inte men den dagen tar jag då. Men JUST NU trivs jag och mår bra med att vara själv!! :-)

Min säng..

Är det någon mer med barn som tänker gå och lägga sig och som upptäcker till sin trötthet att sängen är belamrad med böcker,kuddar, filtar, gosedjur, plastdjur och ett mindre bibliotek?!?
Det har jag upptäckt många gånger och varje gång vet jag att jag har tänkt att jag måste komma ihåg att städa undan i sängen.. :-/
Har man tur så hittar man även en borttappad katt som i tron att inte bli upptäckt försöker få en att tro att den är ett gosedjur. Tyvärr är den så dum att den inte förstått att jag delvis upptäcker den och för det andra att skulle jag tro att den var ett gosedjur skulle jag ändå bara hiva iväg den som jag gör med alla andra saker som befinner sig i min säng. :-) Har resulterat i en skitsur katt.. Hehe...

Tänkte skriva mera men blev attacktrött nu...

Var ute idag halva dagen för det var så otroligt fint väder :-)

Godnatt :-)

True Love

Jag är fortfarande förundrad ibland över vilken vändning mitt liv tog för två år och fyra månader sen. Hur jag då, när jag gjorde det där gravtestet kl 04 en morgon och tänkte att jag gör det nu så kan jag sova gott sen. Men det gjorde jag inte.. jag fick en chock! Jag trodde verkligen inte att det var så.. men ett svaaagt svagt streck var på displayen som visade på ett +. Ringde en kompis som jag såg var vaken omkring 06, då hade jag nog redan varit ute och gått i en halvtimme. Jag kunde inte få in i min hjärna att jag var gravid... Det gick bara inte.. Även andra testet jag gjorde visade på ett +. Det var alltså inte fel på det första.. Sen följde några månader som var både fysiskt och psykiskt jobbiga... jag gick på samtal för att reda ut alla mina tankar, min rädsla, mina farhågor och förväntningar.  

Jag blev stor som ett hus och undrade mer än en gång om jag gjort rätt val. Redan från början visste jag att jag skulle vara själv, pappan valde att inte delta på något vis. Vi pratade igenom allt ett par gånger och han ville verkligen inte. Jag sprang på honom med jämna mellanrum och det kändes ju naturligtvis konstigt. Vi sa hej och båda visste att jag bar hans barn i min mage...

Vet att jag sa till min barnmorska mer än en gång att "Snälla, kan nån väcka mig ur denna mardröm!" För det var så det kändes.. Jag hade ett bra liv, Danne var så stor så han klarade sig mycket själv, jag var klar med bebisbiten, ville INTE ha ett till barn. Jag hade redan uppfostrat ett barn nästan helt själv, nu skulle jag göra det igen. Och ännu mera själv denna gång. Skulle jag fixa allt vad det innebar med en nytt liv att ta hand om?!?

Men jag klarade inte av att ta bort den filur som växte i min mage. Redan från första stund kände jag djupt inom mig att den här lilla filuren ska finnas i mitt liv av en anledning...

Tog reda på om det var en kille eller en tjej i min mage. Vet att några tyckte det var konstigt och undrade varför jag gjorde det, men för mig var det viktigt. Jag vill veta så jag kunde knyta ann till den som låg där inne och sparkade på mig i tid och otid. 

Här vid Rödöbron satt jag många gånger och grät, orolig och rädd inför mitt "nya" liv....

Sen en natt i september vaknade jag att jag var så dålig i magen klev upp, såg att jag blödde, ringde till BB där de förklarade att det nog var dags. Kände en lycka att jag skulle bli av med magen samtidigt rädd för att NU gäller det!! NU kommer hon snart.. Det är NU mitt liv förändras för alltid!! Det var många motstridiga känslor på en och samma gång. Cissi fick jag tag på efter mycket om och men för vi hade sagt godnatt några timmar innan och jag hade sagt att det kändes inget, vi kunde sova gott båda två. Så blev det inte, hon kom in och hämtade mig och vi begav oss ner till BB. Efter många och jobbiga timmar kom hon äntligen ut denna lilla och samtidigt stora tjej. Jag minns att jag krystade en gång till fast hon redan var ute. Cissi sa att "Du behöver inte mer hon är ute!!" jag bara tittade på henne och förstod inte. Jag minns att jag sa att jag tror jag är i en chock. Sen kom hon upp på mitt bröst, denna lilla filur med detta tjocka hår och storkbett precis som hennes bror och jag hade när vi var nyfödda. Då låg hon där och jag kände sån KÄRLEK.. Allt jag oroat mig för försvann och det kändes på en gång att hon ska vara hos mig!! Det kändes så naturligt allting, att komma in i bebismammarollen gjorde jag på en gång. Var som att jag inte gjort annat. 

Det finns dock två "minus".. ett är ju hennes far. Någon har sagt att jag behöver inte bråka med nån om barnuppfostran, nej det är rätt men det finns någon som missar hennes liv, hennes skratt, tokigheter, bus och så mycket annat. Det gör mig ledsen, inte för min skull utan för hennes. Jag om någon vet hur det är att inget veta om mina biologiska föräldrar. Jag kan däremot inte bara leta eller åka dit då de finns på andra sidan jordklotet. Livias pappa finns inom en tiomilsradie.. Men vad jag kan göra? Jag kan inte tvinga någon som absolut inte vill. Men jag hoppas att han en dag står utanför dörren. Han är mer än välkommen att träffa henne. 

Det andra negativa är att hon växer för fort. Den här bilden nedan tog jag ikväll. Hon har somnat i min famn tre kvällar på rad nu och jag låter henne göra det. De är så korta perioder i livet de somnar så och vill det. Så jag passar på så länge hon vill. Hennes bror får man knycka sig en kram av om jag vill ha nån. Eller vill ge en kram. Hans födelse och hur jag fick veta att han fanns var också en chock, jag hade ju bara varit magsjuk i en vecka?!? Gravid kunde jag ju absolut inte vara!? Men så var det! Jag oroade mig även då till en viss del. Jag vara bara 17 år men fyllde 18. Men då var det mer att "Jaha.. ja då gör vi det här, det löser sig!" Men det kändes också så naturligt när han kom. Såg film från när han var liten, han hade så stora, runda och goa kinder så det såg ut som att man fått klämma dit hans lilla mun för att den skulle få plats, och alla små knorrljud han hade för sig. :-)

Och den kärlek jag då kände.. tänk.. jag fick känna den igen!!