True Love

Jag är fortfarande förundrad ibland över vilken vändning mitt liv tog för två år och fyra månader sen. Hur jag då, när jag gjorde det där gravtestet kl 04 en morgon och tänkte att jag gör det nu så kan jag sova gott sen. Men det gjorde jag inte.. jag fick en chock! Jag trodde verkligen inte att det var så.. men ett svaaagt svagt streck var på displayen som visade på ett +. Ringde en kompis som jag såg var vaken omkring 06, då hade jag nog redan varit ute och gått i en halvtimme. Jag kunde inte få in i min hjärna att jag var gravid... Det gick bara inte.. Även andra testet jag gjorde visade på ett +. Det var alltså inte fel på det första.. Sen följde några månader som var både fysiskt och psykiskt jobbiga... jag gick på samtal för att reda ut alla mina tankar, min rädsla, mina farhågor och förväntningar.  

Jag blev stor som ett hus och undrade mer än en gång om jag gjort rätt val. Redan från början visste jag att jag skulle vara själv, pappan valde att inte delta på något vis. Vi pratade igenom allt ett par gånger och han ville verkligen inte. Jag sprang på honom med jämna mellanrum och det kändes ju naturligtvis konstigt. Vi sa hej och båda visste att jag bar hans barn i min mage...

Vet att jag sa till min barnmorska mer än en gång att "Snälla, kan nån väcka mig ur denna mardröm!" För det var så det kändes.. Jag hade ett bra liv, Danne var så stor så han klarade sig mycket själv, jag var klar med bebisbiten, ville INTE ha ett till barn. Jag hade redan uppfostrat ett barn nästan helt själv, nu skulle jag göra det igen. Och ännu mera själv denna gång. Skulle jag fixa allt vad det innebar med en nytt liv att ta hand om?!?

Men jag klarade inte av att ta bort den filur som växte i min mage. Redan från första stund kände jag djupt inom mig att den här lilla filuren ska finnas i mitt liv av en anledning...

Tog reda på om det var en kille eller en tjej i min mage. Vet att några tyckte det var konstigt och undrade varför jag gjorde det, men för mig var det viktigt. Jag vill veta så jag kunde knyta ann till den som låg där inne och sparkade på mig i tid och otid. 

Här vid Rödöbron satt jag många gånger och grät, orolig och rädd inför mitt "nya" liv....

Sen en natt i september vaknade jag att jag var så dålig i magen klev upp, såg att jag blödde, ringde till BB där de förklarade att det nog var dags. Kände en lycka att jag skulle bli av med magen samtidigt rädd för att NU gäller det!! NU kommer hon snart.. Det är NU mitt liv förändras för alltid!! Det var många motstridiga känslor på en och samma gång. Cissi fick jag tag på efter mycket om och men för vi hade sagt godnatt några timmar innan och jag hade sagt att det kändes inget, vi kunde sova gott båda två. Så blev det inte, hon kom in och hämtade mig och vi begav oss ner till BB. Efter många och jobbiga timmar kom hon äntligen ut denna lilla och samtidigt stora tjej. Jag minns att jag krystade en gång till fast hon redan var ute. Cissi sa att "Du behöver inte mer hon är ute!!" jag bara tittade på henne och förstod inte. Jag minns att jag sa att jag tror jag är i en chock. Sen kom hon upp på mitt bröst, denna lilla filur med detta tjocka hår och storkbett precis som hennes bror och jag hade när vi var nyfödda. Då låg hon där och jag kände sån KÄRLEK.. Allt jag oroat mig för försvann och det kändes på en gång att hon ska vara hos mig!! Det kändes så naturligt allting, att komma in i bebismammarollen gjorde jag på en gång. Var som att jag inte gjort annat. 

Det finns dock två "minus".. ett är ju hennes far. Någon har sagt att jag behöver inte bråka med nån om barnuppfostran, nej det är rätt men det finns någon som missar hennes liv, hennes skratt, tokigheter, bus och så mycket annat. Det gör mig ledsen, inte för min skull utan för hennes. Jag om någon vet hur det är att inget veta om mina biologiska föräldrar. Jag kan däremot inte bara leta eller åka dit då de finns på andra sidan jordklotet. Livias pappa finns inom en tiomilsradie.. Men vad jag kan göra? Jag kan inte tvinga någon som absolut inte vill. Men jag hoppas att han en dag står utanför dörren. Han är mer än välkommen att träffa henne. 

Det andra negativa är att hon växer för fort. Den här bilden nedan tog jag ikväll. Hon har somnat i min famn tre kvällar på rad nu och jag låter henne göra det. De är så korta perioder i livet de somnar så och vill det. Så jag passar på så länge hon vill. Hennes bror får man knycka sig en kram av om jag vill ha nån. Eller vill ge en kram. Hans födelse och hur jag fick veta att han fanns var också en chock, jag hade ju bara varit magsjuk i en vecka?!? Gravid kunde jag ju absolut inte vara!? Men så var det! Jag oroade mig även då till en viss del. Jag vara bara 17 år men fyllde 18. Men då var det mer att "Jaha.. ja då gör vi det här, det löser sig!" Men det kändes också så naturligt när han kom. Såg film från när han var liten, han hade så stora, runda och goa kinder så det såg ut som att man fått klämma dit hans lilla mun för att den skulle få plats, och alla små knorrljud han hade för sig. :-)

Och den kärlek jag då kände.. tänk.. jag fick känna den igen!!