Idag hamnade vi i det samtalsämnet på jobbet och det är inte första gången jag får kommentarer som
"jag önskar att du träffade en lika bra kille som jag,... Tänk dig att komma hem och få en kram och kyss, eller ha maten lagad, tänk dig att ligga i sängen och kramas, eller mysa i soffan, känna kärlek"... mm.. När jag då bestämt säger att Nej jag vill inte!! Varför får jag alltid en blick av överseende och tycka synd om då?
Varför är det synd om mig? För att jag inte har hittat en kärlek jag vill leva med i resten av mitt liv?
Är det det livet går ut på?
Ja kanske för många men inte för mig.
Jag har varit kär, jag har haft pojkvänner genom åren. Vissa längre relationer och andra kortare relationer. Vissa bra, andra mindre bra och vissa rent katastrofala rent ut sagt. Man ska inte ångra saker i livet och jag ångrar väl inte den relationen jag tänker på helt. Det jag däremot ångrar är att jag inte hade styrkan att ta mig därifrån flera år tidigare.
VEM som helst kan hamna i en destruktiv och dålig relation. Det är inte de tysta, svaga kanske lite mindre självsäkra tjejerna som hamnar där. Jag hamnade där och jag är inte speciellt tyst eller så av mig. Relationen lärde mig mycket men gav mig även "men" för många många år framöver. Fortfarande kommer jag på mig själv med att t ex "söka" av parkeringar eller liknande för att se om den personens bil står någonstans där. Gör den det så far jag. Jag vill inte träffa den människan. Jag gjorde ett tappert försök att förlåta, han fick komma hit och träffa Livia när hon var nyfödd. Men det gick inte, jag hade så svårt att se honom och förlåta allt som var och allt ont han gjorde mot mig. Allt elakt han sa. Som ett exempel till, mina katter, de finns här av en anledning. Inte bara den att jag älskar katter, han är nämligen allergisk. Han kunde alltså inte komma hit mer om jag skaffade katt. Jag skaffade två! Besöken var då slut! Kanske därför Sly är både mig och Danne så kär.
Ja han skadade mycket inom mig och förmodligen därför jag har svårt att vilja släppa in någon helt i mitt liv.
En lyckades dock komma innanför skalet. En som jag kanske inte trodde det om men han gjorde det och vi kunde prata om allt, hade otroligt roligt ihop. Tror aldrig jag har haft så roligt åt eller med nån. Han finns inte längre i mitt liv. Jag gjorde väl en "Daniella".. jag drog. Orsaker finns varför jag gjorde det.
Det har sina förklaringar till varför jag inte vill ha en relation. Bränd kanske det kallas. Men jag har lärt mig att acceptera att jag är singel och jag trivs bra med det. Jag har dessutom inte tid för någon annan människa i mitt liv än mina båda barn och mina få men nära vänner.
Hör också när mina vänner/kollegor och andra, gnäller och klagar på sina respektive om än det ena och än det andra och det gör mig avskräckt. Jag vill inte ha det så!! De stannar väl kvar i sina dåliga relationer av nån anledning antar jag.
Sen tycker jag att många som blir störtkära tappar kontrollen över sig själva? De uppslukas så totalt av denna person som kommit in i deras liv att de glömmer allt och alla runtomkring. Härligt kanske nån tycker, skrämmande tycker jag!!
Om jag nu har accepterat min status som singel, varför kan då inte andra också göra det? Varför tror de att jag går omkring och mår dålig eller saknar nån?!
Ska villigt erkänna att jag blev lite ledsen över kommentarerna jag fick idag. Jag är lycklig som mitt liv är nu!!
Kärlek får jag ändå. Kanske inte direkt från den större av mina barn men den mindre visar desto mer med kramar och pussar.
Detta var dagens djupa och analyserande tanke och fundering.
Nu säger jag inte att jag ABSOLUT inte vill träffa någon, en vacker dag kanske nån lyckas fånga mitt intresse och att jag kanske då trillar dit. Det vet jag ju inte men den dagen tar jag då. Men JUST NU trivs jag och mår bra med att vara själv!! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar