Lite ledsen, arg, besviken....

När jag jobbar kan jag ibland låta tankarna skena iväg på än det ena , än det andra. Idag gjorde jag det och till slut var jag så irriterad och ledsen så det gick mycket fortare att jobba. Inget ont som inte har något gott med sig.

Det är tre händelser som påverkat mig på sista månaderna. Det har härdat mig, det har och är tufft fortfarande ibland. Att bli sårad och bli respektlöst behandlad, sånt tar på ens psyke.. Jag tycker själv inte att jag helt är värd det.
Den tredje "händelsen" är något som alltid kommer att finnas med mig i resten av mitt liv. Jag ångrar absolut ingenting men det gör mig ledsen och riktigt heligt förbannad när jag tänker på hur allt är nu. Allt får en naturlig lösning som min kära vän Anna brukar säga. Antar att hon har rätt även i detta.

Jag har faktiskt fått tillbaks min söta och goa tjej igen. Nu är hon precis som "vanligt".. ÅH vad det är härligt. Häromnatten då ville hon sova hos mig och då låg hon med armarna om min hals och sa "Mm!" Hon gör det på ett speciellt sätt när hon mår gott och myser. Sen somnade hon så.. Hur mysigt som helst. Inatt vaknade hon av en mardröm eller nått och fick komma upp till mig, då skulle jag hålla handen på hennes mage och snusa henne i örat. Så somnade vi. Den kärleken man kan få av ens barn uppväger det mesta. De kramarna man kan få kan rädda en skitdag på jobbet på nån sekund. Fast idag har varit en bra dag på jobbet.. förutom att jag glömde typ det mesta hemma i morse. Suck.. det man inte har i huvet får man ha i benen.. och har man det inte i benen får man gå med tom mage! hahaha..

Sen har vi en speciell förmåga och en gåva tillsammans. Har hänt nu några gånger och hitills har vi inte haft fel. Hoppas att vi får fortsätta att ha det .. :-)

Min lilla skräckis

Min söta, älskvärda, snälla och gosiga dotter har blivit utbytt.. mot en söt ja och älskvärd korta stunder per dag.. ;) Nej självklart älskar jag henne oavsett men ibland sätts verkligen ens tålamod på prov. Hon har blivit ett litet monster sista veckorna. Humör har hon ju visat på förut men detta är över mitt förstånd ibland. Läste någonstans att vid ca 1,5 års ålder börjar förtrotsen. Och det kan jag verkligen intyga har anlänt till det annars ganska fridsamma hemmet här på berget.

Nu skriks det, kastas det saker och mat, sägs bara "nej nej nej", kläms fram tårar och gör mamma extra trött och nervklen..
Häromdagen när jag hämtade henne på dagis orkade jag inte ta dusten att hon skulle sitta i vagnen så hon fick gå hem hela vägen. Hon puttade på vagnen och knatade på, var riktigt duktig och vi råkade inte ut för några utbrott. Halleluja!!
Men preeeeciiiis innan vi skulle gå in såg hon pulkan!! Ooooh noooo!! Då kom skriket.. och det skreks ska ni veta! Jag lyfte in henne och ni kan ju försöka få för er att hon hade några ben att stå med. Det hade hon inte kan jag säga! Mitt i hallen satt hon, skrikande , jag kom inte in och inte vagnen heller, kastade sig bakåt när jag skulle lyfta in henne längre in. Tack och lov kom en räddande ängel vid namn Daniel och världens bästa storebror. Han fick lyfta in henne och även ta av henne kläderna, när jag råkade visa mig för en halv sekund då gallskrek hon igen. Så han fick ta av henne alla ytterkläder..

Sen var det ett himla lirkande att först ner i badet och sen upp ur badet. Men insåg att jag är dum nog och ställer en fråga när vi gör saker.. "Ska vi bada nu? Ska vi äta nu?" Klart hon inte vill det då om hon inte har någon lust och hon är ju inte dummare än fattar att får jag en fråga så behöver jag inte, ja hon är liten men som sagt inte dum. Jag ändrade min taktik och har börjat säga "Nu ska vi äta, Nu ska vi bada" Och döm om min förvåning när det har gått mycket bättre idag med allt. Naturligtvis får jag hålla på att lirka ändå men absolut inte lika mycket , sen fjantar jag till mig och låter jätteglad för allt "tråkigt" som ska göras så blir ju allt helt plötsligt jätteroligt.. Man får inte vara dum..
Nu ikväll så har min vanligtvis otroligt mysiga och härliga dotter kommit tillbaka, kramas, ska sitta när, pussar och kraffsa mig på armen eller bara sitta i knät. Ååååh vad härligt det har varit. Det ger mig lite extra energiboost.

Imorgon är det dubbeljobb dag.. hej vad det går!! :-)

En busschaufför .....

Jag är förkyld, har ont i halsen, snorig och hostar.. inte bra eller värst kul alls ska jag tala om. Rätt onödigt om jag får säga det själv..
Igår tänkte jag då att ett par glas av en dryck som inte bara innehåller vatten kanske kan lura bort bacillerna, konstaterat i morse att de inte gjorde det. :-( Ingen effekt alls faktiskt.. åt något håll.
Samtidigt som jag intog ett par glas inte bara innehållande vatten åt jag en hamburgare size X-Large i min värld. Så mycket har jag nog inte ätit sen Sundsvall brann.
Födan intogs med några kollegor från jobbet. Vi har så otroligt mycket att göra nu att våran projektledare har kommit till oss som förstärkning. Han är nämligen den ende som kan just nu. Så igår tog vi oss alltså en middag, jag, han och några till ur gruppen.

Tänkte att jag får nog gå hem för till gräddhyllan går det inte några bussar så sent, trodde jag, men jag hade fel. Hann precis med en buss men jag hade ju inte 30 riksdaler som krävdes för att få åka med bussen. Så där stod jag, framför mannen som hade min lycka i sina händer, gå eller få åka i en varm buss nästan enda hem. Sa att jag hade inte mer än 25 riksdaler så det går inte.. Vill poängtera att jag var otroligt hes och knappt hade någon röst när jag väste fram de få orden.
Den söta lilla busschauffören tittade lite förstående på mig och sa att det ska vi väl kunna lösa ändå.. "Hur då??" väste jag fram och förstod i ärlighetens namn absolut inte hur han tänkte att han skulle lösa det.. "Ja du får väl åka på en barnbiljett" sa den söta lilla busschauffören. "FÅR jag?" svarade jag häpet hest.. och ja det fick jag. Väste fram att han var en otroligt snäll busschaufför. För det tycker jag verkligen att han var.
Så jag satt själv på bussen och njöt hela vägen hem till min gata. När jag skulle kliva ur hade jag suttit ett tag innan och verkligen laddat rösten så jag kunde rop/väsa tillräckligt högt "TACK så JÄTTEMYCKET för skjutsen!" Den söta och även väldigt snälla lilla busschauffören ropade Tack! tillbaka! Han gjorde min dag och jag blev så glad att jag fick vara barn. :-) Ska jag vara ärlig så skuttade jag lite på vägen från bussen och hem, så glad blev jag. Tänk va.. det är såna små saker som kan göra mig glad. :-)

Nu ska jag gå och lägga mig för jag är så trött. Har varit sämre i förkylningen idag, trodde ju som sagt tvärtom. Så nu bums i säng! Tack och godnatt :-)

Sitter här...

.. och funderar över livet.. Läser min systerdotters blogg och blir så avis. Inte på ett missunnande sätt utan tvärtom. Unnar henne absolut den resan hon har fått chansen att göra, hon är barnflicka i Canada fram till Maj tror jag..
Minns så väl min/vår egen resa hur den påverkade mig. Kanske på ett annat mer känslomässigt plan men ändå. Vi fick uppleva så mycket.
Jag önskar att alla någon gång i livet få göra en längre resa någonstans i världen..

Har en dröm om att få resa till fattiga länder och hjälpa barn där, dela ut mat, kläder och sånt som verkligen behövs. Veta att min hjälp gör skillnad. Nu när jag äntligen börjar få bättre ekonomi så har jag blivit månadsgivare till HNCR. Det är inte mkt men jag hoppas att det lilla jag kan göra verkligen gör lite skillnad för någon.
Såg reklamen på tv och bara grät.. vilket jag gör när jag skriver det här också. Det var en liten tjej, kanske 3-4 år, hon bara skakade, grät men det kom inga tårar, hon var helt skräckslagen, fick knappt kontakt med henne. Hon hade varit ute på promenad och då hade en bomb briserat, hon hade klarat sig men blev traumatiserad. Hon var så lik min egen lilla tjej som glatt och tryggt , långt ifrån bomber, lekte med sitt lego. Det hade kunnat vara hon som hade gått där... Och det gör så otroligt ont i mig att barn världen över får se och vara med om så mycket hemska saker som vi i trygga Sverige ALDRIG ens kan föreställa oss. Och det gör mig så förbannad att världen är så!! Att vi är så grymma mot varann!
Jag hoppas att när min dotter blivit äldre och antingen kan följa med eller kanske inte bor hemma längre, att jag kan resa iväg till något land och försöka hjälpa och göra lite skillnad för de som inte har det så bra som vad vi har det.

Sen blir jag förbannad på oss svenskar!! Vi är så otroligt bortskämda, lata och bekväma. Får tillbaka känslor som jag hade när jag kom hem från Ecuador..  hehe.. Var arg på svenskar för att vi inte inser hur sjukt bra vi har det. Vi vill bara ha och ha och ha men inte ge något själva. Tar saker och ting för givet som aldrig ens skulle komma på tanken att vara givet för andra.
Bara en sån sak som att vara mammaledig. Läste någon artikel, undra om det var Alex Schulman?!? Jo det var det.. han skrev en krönika om att Vi skadar våra barn men att det inte är vårat fel utan vi tvingas till det av staten. Kort och gott handlar det om att vi tvingas gå tillbaks så tidigt till jobb för att kunna försörja vår familj. Vi är ett av de få länder i världen som har längst föräldraledighet!!! I många länder HAR man inte ens någon föräldraledighet att tala om!! Så fort barnet är fött tvingas du att gå flera mil för att sälja dina varor som du skördat dagen innan du födde ditt barn.
Ett annat land som tex Storbritannien ska du vara tillbaks på ett heltidsarbete redan efter 4-5 månader. HUR många här i Sverige har någon större lust att lämna bort sin 4-månadersbebis på dagis?? Inte många kan jag nog drista mig till att säga på rak arm. I USA 2007 har du, om du har turen att jobba på ett större bolag, 12-veckors föräldraledighet med jobbgaranti, jobbar du på ett mindre har du 6 veckor. Återigen.. Vem här i Sverige har lust att lämna bort sin 6-veckorsbebis?? Nä.. trodde väl det.. Inte många. Jag skulle absolut INTE vilja göra det.
Om man jämför med dessa två exempel så har vi det så SJUKT bra!! Vi kan vara hemma minst ett helt år med den föräldraledighet vi har här. Vi kan vara hemma längre om vi inte tar ut hela veckor. Jag hade tänkt att vara hemma i 1,3 år men jag fick jobb och började jobba istället.
Nu kanske inte alla ser det som jag ser det eller tänker som jag och så är det naturligtvis. Men när jag läste Alex artikel då blev jag irriterad. Jag ser och såg det som en förmån att ha lyckan att bo här i Sverige som ger mig möjligheten att kunna vara hemma med mitt barn i ett helt år... minst.

Något som också stör mig är "dagens ungdom"... och samtidigt gör mig orolig för framtiden för detta land. Och jag undrar vad många ungars föräldrar gör eller inte gör. Jag är ju själv mamma till en tonåring och vet att det inte alltid är så himla skojigt. Men det jag tänker på är alla dessa artiklar och rapporter om att ungdomarna idag är lata, de tar saker för givet, vill inte jobba utan bara ha och få allt serverat, vill inte ta ansvar när det gjort något fel. Nu generaliserar jag. ALLA är naturligtvis inte så. Men ni förstår hur jag menar.
Jag är rätt övertygad om att vi föräldrar har oss själva att skylla när det gäller den tråkiga attityden många ungdomar har. Vi har curlat våra barn så de har lärt sig att de inte behöver göra något själva för mamma/pappa gör ju det åt mig.. Så varför ska jag. Jag kan erkänna att jag har gjort det från och till. Kan dock säga att jag tillhör inte de extrema och när han har gjort något fel så har han fått tagit konsekvenserna av det. Antingen be om ursäkt eller rätta till saker på nått sätt. Samma kommer jag att lära Livia.
Jag blir skrämd när jag hör hur en del föräldrar försvarar sina barn när de varit uppenbart oförskämd och betett sig som en riktig skitunge mot sin lärare t ex. Då är det helt plötsligt lärarens fel?! HUR kan det vara det om läraren begärt att uppgiften ska vara klar till en viss dag, och eleven inte fått den klar, gnäller till mamma/pappa att han/hon fått så dåligt betyg varpå föräldern upprört ringer till läraren och skäller ut den stackars personen? Tala om för mig hur det kan bli dens fel? Eller att en elev förstört något på skolan och sen inte tar konsekvenser av det?
Bara en sån sak, föräldrar ringer åt sina ungdomar till att söka jobb, ordna praktikplatser mm, ungdomen kommer dit, lagomt intresserad och har en dålig attityd. Visst kan man hjälpa sina ungdomar till att få jobb, det är inte det, utan själva kontakten med ett ev. jobb ungdomen själv ska lära sig att ta. Min son skulle intervjua en chef, frågade mig om hjälp. Jag frågade om min chef hade tid att ställa upp på det. Gav nr till min son så fick han själv ringa och boka tid med henne när de passade dem båda, istället för att jag ska försöka förmedla mellan dem en tid. Han lär sig att ta kontakt med personer han aldrig pratat med eller träffa, han lär sig att komma överens om en tid och att sen även passa den tiden. Sen att jag är nojig över att han har glömt den är mitt eget kontrollbehov som ska tagga ner sig. Ja jag skickade sms till honom för att höra om han var på väg den dagen. Men varför gjorde jag det egentligen? Hade han glömt bort den eller kommit försent så var ju inte det mitt ansvar. Utan hans och han hade fått tagit konsekvenserna av det. Nu var han redan på väg när jag skickade sms så ingen fara. Det handlar ju även om att jag ska lita på honom att han klarar av saker.. UTAN att jag är där och lägger mig i.
Nästa steg nu är att han ska börja söka sig ett sommarjobb.. jag kan hjälpa honom att komma på vart han ev. skulle vilja vara men leta nr och kontakta personer får han göra själv. Får han inte tag på något blir han utan pengar i sommar. Tråkigt för han! Får han ett.. BRAAA För honom.. :-)

Danne har fått lära sig att laga mat och det fick han lära sig efter att jag hörde om en som var 25 år och inte ens visste hur man kokade makaroner!!! Jag blev så himla chockad att den dagen åkte jag hem och sen lagade jag och Danne middagen tillsammans. Han skulle inte bli en sån som inte visste hur man lagade mat när han var 25. Och han kan laga mat. Jag behöver inte oroa mig att han ska gå och svälta. När han flyttar hemifrån får han naturligtvis komma hem och äta. Men dagliga matlådor gör jag ICKE, inte heller tvättar åt honom, han kan få låna min tvättmaskin men han får sköta den själv. Jag har nog med egen tvätt är jag rädd med en tonårstjej så småningom.

Jag är absolut inte den bästa morsan i världen, jag har alldeles för hett humör och för kort stubin/tålamod och brusar upp för småsaker. Det kan jag göra för att han kanske är uppkäftig emot mig. Han kan vara arg över sakfrågan men att använda fula ord, vara uppnosig eller arrogant det tolererar jag inte. Han ska ha respekt för mig och jag även för honom.. vilket jag måste bli bättre på. När vi har lugnat ner oss och kan prata som två normala människor då har vi respekten mot varann och kan komma fram till riktigt bra saker. Vilket känns mycket bättre efteråt. Mycket hänger på mig, att jag inte ska brusa upp först.. vilket jag tyvärr gör. Det måste jag jobba på.

Ja nu blev det ett mycket långt inlägg men jag var tvungen att vräka ur mig en massa jag tänkt på. Så där ja.. nu känns det lite bättre och jag inser att jag har varit uppe på tok för länge. Bums i säng med mig! Tack för ordet och godnatt!



Ps. Uppgifterna om Storbritannien och USA har jag googlat och hittat på olika bloggar och andra sidor. Just so you know. :-)

Hemma hela veckan lång..

Hon blev riktigt sjuk denna gång, legat på ca 39-40° i feber från och till .. Toppen var natten tills idag. Sen har det vänt.. Inte roligt när de små har så hög feber. 

Men vi har passat på att baka lite, för pigg har hon varit ändå.. :-)

Nu är väl inte jag helt opartisk men hon är faktiskt riktigt duktig att hjälpa till. Rör om, häller i mjöl mm, med lite hjälp naturligtvis men ändå. Hon är duktig. När jag dock försöker hjälpa till blir hon arg på mig.. hehe..

En mjölig historia blev det.. överallt mjöl tror jag.. Men tur att det går att städa. 

Så här urtjusiga bullar fick vi till. Och riktigt goda blev de också. Vi kan det här vi, jag och Livia :-)

Idag när det var vår första dag feberfri, jag fick en slänga förkylning jag med. Dock utan feber.. Vi gick ner till Badhusparken. Fotade lite till en tävling jag är med i på jobbet. Den här bilden ska jag göra något av tror jag.. :-) Tycker den blev häftig.

Alla Hjärtans dag har det ju varit idag. Så i vanlig ordning gjorde jag Hjärtbiffar till middag. Började förra året med denna lilla tradition så den ska jag försöka att fortsätta med. 

Danne hade köpt paket och även jag till mina barn. Vi hade en riktigt mysig stund. Jag och Danne pratade om massa saker, så sällan vi pratar riktigt så med varann. Men det är kul och det betyder mycket för mig.

Livia pratade också men tyvärr förstår vi inte helt vad hon säger .. och det är heller inte så lätt att ta kort på henne numera. Min kamera är seg och hon står aldrig stilla så länge att det blir bra kort. Men här har hon krokodilen och pantern i famnen som hon fick av mig och Danne. 

Vi bakade idag också, en sockerkaka, en röd sån. Syns ju inte här för tårtan var ju inte uppskuren här. Och det blev världens fulaste tårta för jag hade inget hemma att ha på tårtan och det röda att skriva med tog slut.. Ja ja.. Den var sväljbar i af. hehe

Tycker det är lite småroligt med såna här dagar. Visst vet väl jag också att denna dag är uppfunnen av "affärerna" så att de ska få sälja mera, men ändå är tanken lite fin ändå. 

Mer kärlek åt folket!!

Nu ska jag lägga mig för jag stavar fel hela tiden.. Inte bra.. Vi höres nån annan dag.. Ciao Ciao..

Har ingen bra överskrift på det här inlägget...

 Medvinden och Vinterparken har ju haft öppning nu så jag fick med mig mina båda barn ner till Badhusparken. Den ena är klart lättare än den andre att få med sig.. hehe

Det var tyvärr inte bara vi som hade letat oss dit. HUR mycket folk som helst och rejäl dimma.

Birger såg glad ut ändå och verkar trivas bra där på sin plats. 

Det var en otroligt fin dag och solen sken i stort sätt hela dagen, dock inte när vi äntligen kommit ner. Men det var fint ändå.

Livia fick åka pulka ner till sin stora förtjusning .. och även hem. Hon var lycklig!

Fick en utmaning på jobbet av mina kollegor.. att göra OS naglar.. sagt och gjort så fick jag ju sitta och pyssla en kväll och jag fick till en hand. Den andra handen fick varsin OS färg på naglarna för det var så pillrigt att få till ringarna. Jag klarade utmaningen!

I söndags var vi till mamma och pappa på lite snowraceråkning. Till och med Danne satte av nerför backen! hehe.. Crispo var med men han blir helt tokig så han fick bli kopplad till slut. Sen kom syster, kusin och Putte också på middag så det blev fullt hus.

Idag blev det en VABdag.. Är så less på detta nu, hon är sjuk minst en gång i veckan. Mamma och pappa har hjälpt till så mkt så idag var jag hemma. Vi har jättemycket på jobbet så jag skulle vilja klona mig. 

Dock är det väldigt skönt väder ute så hon ligger just nu och sover ute men vet inte om det är så bra för hon hostar... Tror nästan jag får ta in henne... Dumma dumma förkylning.

Det är nästan så jag börjar förstå varför man ska vara två att få barn.. då kan man turas om att vara  hemma när barnen är sjuka. Nu får jag fixa det själv med bra hjälp av mamma och pappa dock. Men ja.. hade man varit två föräldrar hade det varit onekligen mkt enklare.. 

Ja ja.. men nu är det inte så.... 

Nu ska jag dra in henne sen vila.. eller sätta mig ute i solen. Tant behöver en stor dos D-vitamin för jag är såååå trött nuförtiden.

Trötter..

Är det vårtröttheten som slagit till mån tro?? Nog för att det blivit mildare men har lite svårt att tro att det skulle bli vår redan nu. Ingen skulle bli lyckligare än jag förvisso

Här har det som varit fullt upp..

Flisan leker med mössan på sned.. Hon ser ju som lite roligt ut måste jag få säga.

Förra veckan var en riktig skitvecka. Allt gick fel på jobbet och jag som är drottning på att göra ner mig själv bröt ihop lite fint. Det var en reaktion på många saker. Delvis saker som hänt privat, som jag inte tagit helt itu med, småbarnsförälder igen med vabning och brist på pengar i kassan, själv sjuk en sväng och sen gjorde jag ngr fel på jobbet och ja, det behövdes inte mer. Bölade nog halva onsdagen tror jag...

Detta är något jag beställde då.. som terapi! Förut broderade jag mycket, har gjort minst fem tavlor, några dukar och lite annat krafs. Tycker det är roligt för man måste verkligen koppla bort hjärnan och fokusera på det man håller på med. Vilket är bra för min klena hjärna.. Nu gäller det bara att få tummen ur och börja också.. hehe.. lääääär ju ta ett halvår eller så... 

  

Mitt i denna pluppvecka fick jag en förfrågan från Cissi att följa med på Östersundsrevyn till en billigare slant. Jag nappade så klart!! Johanna var barnvakt på fredagkväll så jag kunde komma iväg. Åh vad det är skönt att lämna Lill Hjärtat till någon som verkligen ägnar henne all uppmärksamhet och som hon trivs att vara med. Det gör så mycket att kunna gå och hon bara vinkar så glatt Hej då. 

Revyn i sig var helt ok, fast förra året var den ändå bättre tycker jag. Detta år var det några mellanakter som var lite väl overkill, gillade dem inte helt. Men bäst är ju ändå Ada, Beda och Seda eller vad de heter. Jag skrattade så jag grät och var hes i halsen dagen efter!! Behövdes verkligen att få skratta av sig så.

I helgen var det tjejhelg då Danne var borta, vi var ute och gjorde en lite sne´ å vinn´ snölykta, försökte tända ett ljus men gick inte så bra. Det blåste bara ut hela tiden.

Nagelfager var i farten också, tog bort förlängning och förstärkning och har bara mina egna nu, dock inte så klittriga som på bilden.. det blev för mycket så har gjort om dem lite. På torsdag ska jag göra en ny dekoration, OS till ära.. HUR jag ska få till det har jag ingen aning om!! Stränga order är det från kollegorna också att jag måste ha det fixat tills på fredag. :-D

Har börjat kolla på Revenge och ska väl fortsätta att glo på det nu tills det är dags att sova. Vilket är tämligen snart.. Tant är trött, tant behöver sova sina 8 timmar annars ser tant ut som en panda med mörka mörka ringar runt ögonen.. Tant ogilla sånt skarpt!

Godnatt! :-)