Minns så väl min/vår egen resa hur den påverkade mig. Kanske på ett annat mer känslomässigt plan men ändå. Vi fick uppleva så mycket.
Jag önskar att alla någon gång i livet få göra en längre resa någonstans i världen..
Har en dröm om att få resa till fattiga länder och hjälpa barn där, dela ut mat, kläder och sånt som verkligen behövs. Veta att min hjälp gör skillnad. Nu när jag äntligen börjar få bättre ekonomi så har jag blivit månadsgivare till HNCR. Det är inte mkt men jag hoppas att det lilla jag kan göra verkligen gör lite skillnad för någon.
Såg reklamen på tv och bara grät.. vilket jag gör när jag skriver det här också. Det var en liten tjej, kanske 3-4 år, hon bara skakade, grät men det kom inga tårar, hon var helt skräckslagen, fick knappt kontakt med henne. Hon hade varit ute på promenad och då hade en bomb briserat, hon hade klarat sig men blev traumatiserad. Hon var så lik min egen lilla tjej som glatt och tryggt , långt ifrån bomber, lekte med sitt lego. Det hade kunnat vara hon som hade gått där... Och det gör så otroligt ont i mig att barn världen över får se och vara med om så mycket hemska saker som vi i trygga Sverige ALDRIG ens kan föreställa oss. Och det gör mig så förbannad att världen är så!! Att vi är så grymma mot varann!
Jag hoppas att när min dotter blivit äldre och antingen kan följa med eller kanske inte bor hemma längre, att jag kan resa iväg till något land och försöka hjälpa och göra lite skillnad för de som inte har det så bra som vad vi har det.
Sen blir jag förbannad på oss svenskar!! Vi är så otroligt bortskämda, lata och bekväma. Får tillbaka känslor som jag hade när jag kom hem från Ecuador.. hehe.. Var arg på svenskar för att vi inte inser hur sjukt bra vi har det. Vi vill bara ha och ha och ha men inte ge något själva. Tar saker och ting för givet som aldrig ens skulle komma på tanken att vara givet för andra.
Bara en sån sak som att vara mammaledig. Läste någon artikel, undra om det var Alex Schulman?!? Jo det var det.. han skrev en krönika om att Vi skadar våra barn men att det inte är vårat fel utan vi tvingas till det av staten. Kort och gott handlar det om att vi tvingas gå tillbaks så tidigt till jobb för att kunna försörja vår familj. Vi är ett av de få länder i världen som har längst föräldraledighet!!! I många länder HAR man inte ens någon föräldraledighet att tala om!! Så fort barnet är fött tvingas du att gå flera mil för att sälja dina varor som du skördat dagen innan du födde ditt barn.
Ett annat land som tex Storbritannien ska du vara tillbaks på ett heltidsarbete redan efter 4-5 månader. HUR många här i Sverige har någon större lust att lämna bort sin 4-månadersbebis på dagis?? Inte många kan jag nog drista mig till att säga på rak arm. I USA 2007 har du, om du har turen att jobba på ett större bolag, 12-veckors föräldraledighet med jobbgaranti, jobbar du på ett mindre har du 6 veckor. Återigen.. Vem här i Sverige har lust att lämna bort sin 6-veckorsbebis?? Nä.. trodde väl det.. Inte många. Jag skulle absolut INTE vilja göra det.
Om man jämför med dessa två exempel så har vi det så SJUKT bra!! Vi kan vara hemma minst ett helt år med den föräldraledighet vi har här. Vi kan vara hemma längre om vi inte tar ut hela veckor. Jag hade tänkt att vara hemma i 1,3 år men jag fick jobb och började jobba istället.
Nu kanske inte alla ser det som jag ser det eller tänker som jag och så är det naturligtvis. Men när jag läste Alex artikel då blev jag irriterad. Jag ser och såg det som en förmån att ha lyckan att bo här i Sverige som ger mig möjligheten att kunna vara hemma med mitt barn i ett helt år... minst.
Något som också stör mig är "dagens ungdom"... och samtidigt gör mig orolig för framtiden för detta land. Och jag undrar vad många ungars föräldrar gör eller inte gör. Jag är ju själv mamma till en tonåring och vet att det inte alltid är så himla skojigt. Men det jag tänker på är alla dessa artiklar och rapporter om att ungdomarna idag är lata, de tar saker för givet, vill inte jobba utan bara ha och få allt serverat, vill inte ta ansvar när det gjort något fel. Nu generaliserar jag. ALLA är naturligtvis inte så. Men ni förstår hur jag menar.
Jag är rätt övertygad om att vi föräldrar har oss själva att skylla när det gäller den tråkiga attityden många ungdomar har. Vi har curlat våra barn så de har lärt sig att de inte behöver göra något själva för mamma/pappa gör ju det åt mig.. Så varför ska jag. Jag kan erkänna att jag har gjort det från och till. Kan dock säga att jag tillhör inte de extrema och när han har gjort något fel så har han fått tagit konsekvenserna av det. Antingen be om ursäkt eller rätta till saker på nått sätt. Samma kommer jag att lära Livia.
Jag blir skrämd när jag hör hur en del föräldrar försvarar sina barn när de varit uppenbart oförskämd och betett sig som en riktig skitunge mot sin lärare t ex. Då är det helt plötsligt lärarens fel?! HUR kan det vara det om läraren begärt att uppgiften ska vara klar till en viss dag, och eleven inte fått den klar, gnäller till mamma/pappa att han/hon fått så dåligt betyg varpå föräldern upprört ringer till läraren och skäller ut den stackars personen? Tala om för mig hur det kan bli dens fel? Eller att en elev förstört något på skolan och sen inte tar konsekvenser av det?
Bara en sån sak, föräldrar ringer åt sina ungdomar till att söka jobb, ordna praktikplatser mm, ungdomen kommer dit, lagomt intresserad och har en dålig attityd. Visst kan man hjälpa sina ungdomar till att få jobb, det är inte det, utan själva kontakten med ett ev. jobb ungdomen själv ska lära sig att ta. Min son skulle intervjua en chef, frågade mig om hjälp. Jag frågade om min chef hade tid att ställa upp på det. Gav nr till min son så fick han själv ringa och boka tid med henne när de passade dem båda, istället för att jag ska försöka förmedla mellan dem en tid. Han lär sig att ta kontakt med personer han aldrig pratat med eller träffa, han lär sig att komma överens om en tid och att sen även passa den tiden. Sen att jag är nojig över att han har glömt den är mitt eget kontrollbehov som ska tagga ner sig. Ja jag skickade sms till honom för att höra om han var på väg den dagen. Men varför gjorde jag det egentligen? Hade han glömt bort den eller kommit försent så var ju inte det mitt ansvar. Utan hans och han hade fått tagit konsekvenserna av det. Nu var han redan på väg när jag skickade sms så ingen fara. Det handlar ju även om att jag ska lita på honom att han klarar av saker.. UTAN att jag är där och lägger mig i.
Nästa steg nu är att han ska börja söka sig ett sommarjobb.. jag kan hjälpa honom att komma på vart han ev. skulle vilja vara men leta nr och kontakta personer får han göra själv. Får han inte tag på något blir han utan pengar i sommar. Tråkigt för han! Får han ett.. BRAAA För honom.. :-)
Danne har fått lära sig att laga mat och det fick han lära sig efter att jag hörde om en som var 25 år och inte ens visste hur man kokade makaroner!!! Jag blev så himla chockad att den dagen åkte jag hem och sen lagade jag och Danne middagen tillsammans. Han skulle inte bli en sån som inte visste hur man lagade mat när han var 25. Och han kan laga mat. Jag behöver inte oroa mig att han ska gå och svälta. När han flyttar hemifrån får han naturligtvis komma hem och äta. Men dagliga matlådor gör jag ICKE, inte heller tvättar åt honom, han kan få låna min tvättmaskin men han får sköta den själv. Jag har nog med egen tvätt är jag rädd med en tonårstjej så småningom.
Jag är absolut inte den bästa morsan i världen, jag har alldeles för hett humör och för kort stubin/tålamod och brusar upp för småsaker. Det kan jag göra för att han kanske är uppkäftig emot mig. Han kan vara arg över sakfrågan men att använda fula ord, vara uppnosig eller arrogant det tolererar jag inte. Han ska ha respekt för mig och jag även för honom.. vilket jag måste bli bättre på. När vi har lugnat ner oss och kan prata som två normala människor då har vi respekten mot varann och kan komma fram till riktigt bra saker. Vilket känns mycket bättre efteråt. Mycket hänger på mig, att jag inte ska brusa upp först.. vilket jag tyvärr gör. Det måste jag jobba på.
Ja nu blev det ett mycket långt inlägg men jag var tvungen att vräka ur mig en massa jag tänkt på. Så där ja.. nu känns det lite bättre och jag inser att jag har varit uppe på tok för länge. Bums i säng med mig! Tack för ordet och godnatt!
Ps. Uppgifterna om Storbritannien och USA har jag googlat och hittat på olika bloggar och andra sidor. Just so you know. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar