Mitt namn

Long time no see...

Sitter här i min ensamhet en vanlig fredagkväll, äter popcorn och tänker på livet i allmänhet.

Funderar över mitt namn. Hur jag fick det. Och hur jag reagerar när jag blir retad för det. Inte på det namn jag har nu vill jag poängtera.
Utan på det namn jag fick när jag föddes.

För den som inte vet så bytte jag namn omkring 2000.

Varför? Det namn jag hade när jag kom har aldrig riktigt känts som jag, inget namn jag riktigt har kunnat identifiera mig med.
Jag borde vara stolt över det men det är jag inte riktigt. Har alltid tyckt att det var gammalt namn, tantigt.
Jag borde vara stolt då det är det enda jag vet kommer från min biologiska mor. Det var hon som gav mig det. Och ibland har jag dåligt samvete att jag har tagit bort det som första namn. Har det kvar som andra namn dock.

Jag på mitt första pass. 2-3 månader gammal.

Något jag däremot kan bli riktigt arg över är när jag har berättat min historia. Hur jag fick det. Och den personen som sen vet det retar mig att jag heter det. Då känns det som att de vanärar och trampar på min biologiska mamma. En fick erfara min ilska i veckan. Personen kom sen och bad om ursäkt. Jag sa att det var oki men att gör ALDRIG om det något mer. Det tror jag personen inte kommer att göra heller.

Historien som jag har fått berättat för mig, om hur jag fick det var att min biologiska mor ville att jag skulle heta lika som kvinnan från Adoptionscentrum. För att hon gav mig chansen att ge mig ett bättre liv. Min mor var tacksam över det, så jag skulle heta Doherty. Men när min mor sa det lät det som Doris och det var så jag fick mitt namn. Det som står i alla papper och i mitt första pass. När jag sen kom hit till Sverige och till mina adoptivföräldrar ville inte de ändra det utan behöll det. Vilket jag är tacksam över att de inte gjorde. Många adopterade får ofta svenska namn när de kommer hit.

Mitt pass, Doris De Los Angeles Mattiasson Olofsson

De som känner mig sen barn har haft svårt att vänja sig vid att jag har bytt namn. Helt förståeligt. Den lättaste har nog ändå varit min mamma. Ett tag var det svårt men sen var hon med om en händelse på stan och den kvinnan hette Doris, mamma tyckte att det var så tragiskt att se denna kvinna och att vi hette likadant. Sen den dagen har hon aldrig sagt mitt namn fel.

Mitt födelsenamn och efternamn som är efter min mor

Här föddes jag. När jag och Danne var till Ecuador 2010 letade vi reda på det sjukhus jag är född på och besökte det. Det var en otroligt känslosam stund för mig. Det är den enda plats jag med säkerhet vet att jag och min biologiska mor var på samtidigt. Om jag sen följde med henne därifrån vet jag inte.
Vi satt länge utanför, jag är glad att jag hade Danne med mig den dagen. Han satt och tröstade mig och sen var vi ute och promenerade omkring bara.

Så, det var historien om hur jag fick mitt namn.. :-)

Fridens liljor till er <3