Vad är min rapport eller fundering idag ?

Det vet jag faktiskt inte riktigt.. Min "tänkar-stund" är på väg till jobbet från förskolan.. en trip på ca 10 min. Men idag har jag inte funderat något.. Jag var mest irriterad. På mitt barn. Hon är en otroligt söt och charmerande lite tös med ack en sådan vilja. Kan själv kan hon också.. alltid

, spelar ingen roll vad det är. Det är bra, hon är företagsam och påhittig, men ibland räcker inte mitt tålamod riktigt till.. Särskilt inte då jag har fått dela säng med denna lilla väna varelse en halv natt som ALLTID resulterar i mycket dålig sömn.

Imorse var det lugnt tills vi nästan kom fram till dagis, jag genade lite och det gillar hon inte. Förut brukade vi gå förbi en stor gran och där har vi rätt ofta träffat på några ekorrar. Det minns hon från förra hösten (har ju cyklat i vår och sommar till fsk). Så nu blir hon alltså jättearg när jag går en annan väg. Jag säger att ekorrarna säkert sover nu så de är inte framme. Hon nöjer sig halvhjärtat med det.

Ja så långt allt väl.. 

Curry från i somras på Skansen

Sen kommer vi då fram och sen börjar avklädningsproceduren. Vantarna får jag inte ta av henne .. det kan hon själv, dragkedjan får jag inte hjälpa henne med, det kan hon också själv, skorna och mössan likaså. Bara det att hon stöter på patrull redan vid vantarna. De sitter ju rätt bra, under ärmen på overallen. Hon kan inte dra loss vanten själv. Hjälpa får jag som sagt inte, hon ska försöka. Lyckas inte, hon blir sur, gnäller, jag frågar om hon vill ha hjälp. NEEEEEEJ vrålar hon.. jag ber till högre makter om tålamod. Efter några tappra försök till får jag hjälpa henne med vanten, har jag TUR får jag även ta andra vanten på samma gång. Sen går resten förhållandevis problemfritt om jag inte är dum nog och sitter i vägen för hennes framfart för då blir det ett "akka dä" (Akta dig)

I morse gjorde jag fel! DUNDERFEL! Jag tog av henne vanten först innan hon fick pröva själv. Milda makter vilket liv det blev. En ål och ett vrål, en arg mamma som hotade med att gå utan pussen och kramen.. Fick dåligt samvete, försökte prata, gick inte, till slut åkte alla kläderna av i bara farten. Vi kom in och fröknarna såg lite smått roade ut. "Nämen.. är det Livia som kommer, det har vi inte hört!".. Näää här är vi.. suprise!! :-D De sa några uppmuntrande ord att jag gör det bra som är själv med henne och att det ändå är bra med stark vilja men att det tar på krafterna. Kändes lite bättre.. Sen när vi båda lugnat oss då sa jag Förlåt för att jag blev arg och att jag älskar henne,  kan jag få ge henne pussen? Hon var nog lite sur fortfarande men till slut så fick jag ge pussen och jag kunde gå. 

Ibland känner jag mig SÅ fullkomligt värdelös som mamma, så trött, så orkeslös, så tömd på energi och så ensam. Tänker att INGEN annan mamma blir så här arg på sina barn, fröknarna må jag tycka att jag är en hemsk mamma som blev arg nu, hur får alla andra sina barn så lydiga och snälla. Sen har vi återigen FB.. Där ser man bara positivt om vänners barn. Och då tänker jag ännu mera så.. Vilken harmonisk liten familj de är, de verkar aldrig bråka, barnen är som små ljus, kladdar aldrig ner sig, lyssnar alltid och de behövs aldrig sägas åt. 

Nu vet jag ju att så är det inte.. men jag kan inte låta bli att tänka så.

Sen ser man några statusuppdateringar där någon mamma gått insane på sina ungar och det känns så bra. Då tänker jag.. HALLELUJA!! EN mänsklig familj!! Det är inte bara jag som förlorar tålamodet på mina avkommor. Stor som liten.

Nu hoppas jag att ni ändå förstår att jag älskar mina barn. Båda två, lika mycket.. Men ibland undrar jag om de inte kommer att driva mig till vansinne.. haha.. 

Ja ni ser.. det blev visst en fundering till :-D

Godnatt med er och sov gott!