Fröken har ungefär samma uppfattning om min tjej som jag har. Naturligtvis är hon mer bångstyrig mot mig än vad hon är mot dem. Och det får jag ju vara glad för.. hehe.. att hon tar ut det på mig och kan bete sig mot andra.
Dock är det en sak som jag tydligt märker. Att hon gillar inte att bli kallad för söt. "NEJ NEJ!!!" säger hon bestämt då, hon förstår vad det ordet betyder och det är mer än en gång vi har varit på affären och nån tant eller farbror säger att "Åååh en sån söt liten tjej!" Förut skrattade hon och log så glatt, hon blir hon blyg och det visar hon med att bli tvär. Precis som Danne när han var liten. Han var likadan, blev också kallad söt ofta. Och jag kan förstå dem, vem vill bli kallad söt i tid och otid av vilt främmande människor som kommer fram. Jag skulle också bli less till slut. Men för mitt ego känns det ju roligt att folk tycker att mina barn är söta, men de har ju också en integritet som de vill värna om.
Hon är väldigt hjälpsam och idag fick jag dåligt samvete, hon kom med min mobil, tappade den i golvet ett par gånger och då sa jag ifrån att hon inte FÅR ha den. Sa ifrån rätt skarpt. Hon sänkte blicken, gav mig den och gick och gömde sig i köket. Jag höll på att fixa något på toan. Kände på en gång att nu blev hon ledsen när hon bara skulle vara snäll och ge mig den när hon hittat den. Kom till henne och hon stod bara och tittade ner i golvet. Ååå vad jag skämdes då! Sa Förlåt och tog henne i famnen. Då började hon att gråta, inte högljutt bara lite och tårarna rann. Hon skämdes så mycket. Sa att Mamma gjorde fel och förlåt för att mamma blev arg och att jag älskar henne. Kunde hon förlåta mig? Hon nickade och sen kramades vi. Hon är inte så gammal, snart 1 år och 9 månader och man tror kanske inte att hon förstår allt man säger. Men det gör hon!!!! Och det har hon gjort länge nu. Hon känns ibland som en gammal själ i en ung kropp.
Envis är hon och kan fresta på mitt tålamod till max!! För ett tag sen blev jag så frustrerad! Efter att bråkat med henne när hon skulle från bordet, ställde henne på golvet, gick in i sovrummet och skrek rätt ut!!! Danne kom från sitt rum, såg henne stå där på golvet och skrikandes. Hon såg mig och ville upp i hans famn, själv gick jag ut till bilen satte mig där och grät en stund. Jag fick nog!! Det är så skönt att Danne då kunde ta henne. När jag sen kom upp då var hon glad igen.
Han har en ängels tålamod med henne också. Han har höjt rösten åt henne en gång. Och det var också för nån helg sen. Då fick han nog och sa ifrån strängt, hon blev helt tyst. Bara tittade på honom. Vi var hos mamma och pappa då. Sa till dem att Förstår ni att jag kan bli helt frustrerad ibland. Och de förstod!
Sen var vi lediga i fyra dagar. Jag tror att det var det vi behövde båda två, alla tre. Jag och Livia hade mysfrukostar, låg i sängen och myste extra länge. Jag hade tid med henne vi fick rå om varann. Nu den här veckan har det varit en annan tjej här hemma. Lugnare och mer harmonisk, visst har hon humör men inte som för ett par veckor sen.
Tror också att det kan vara nån kindtand på gång. Det kan förklara sista veckornas urusla humör hon haft. Det har väl gjort ont och när det gör ont blir man ju inte så speciellt glad.
I allafall så hade de bara positivt att säga om henne. Vad negativt kan man säga om en liten unge på 1.9 år?! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar