31 mars 2014

Ska inte sport vara kul!?!?

Jag är sjukt upprörd!!! Över två saker.. eller tre kanske. Det beror på hur man ser det.
Men det första är på F O T B O L  L!!! (som i vanliga fall inte brukar beröra mig nämnvärt)

Igår misshandlades en 43-årig fyrabarnsfar på väg för att se en fotbollsmatch, av tidningarna att döma var han ingen huligan utan en vanlig supporter som gillade att kika på fotboll.
Med spark och slag mot hela kroppen och särskilt huvudet fick han aldrig se matchen. Han fick aldrig se något mer match i hela sitt liv, för hans liv tog slut där, på en trapp på väg till matchen. Hans barn fick aldrig se sin far igen .... Alltså.. jag blir så sjukt illa berörd och ledsen. Vad var anledningen? JO att han enligt några fega sjuka små baciller till kräk, INTE höll på "rätt" lag i deras ögon.
Nej då ska han straffas, vi bankar skiter ur honom, mår skitbra, sen traskar glada i hågen iväg till matchen. HUR i "()€#/ kan man, när man slagit en människa till medvetslöshet, gå iväg som att ingenting hade hänt??

Vi lär våra barn från att de är små att sport är roligt, vi är med för vi har kul, vi blir ett lag, vi har gemenskap och intresse för en och samma sak. HUR ska vi då förklara för våra barn när sånt här händer?? När folk dör för att de vill ha roligt och tycker om en viss sport??

De som gör sånt här, jag tror inte att de bryr sig ett skit om sporten egentligen. De är ute efter kicken att slåss, de går igång på det. Deras eget inre raseri får utlopp med jämna mellanrum på nån annan människa som inte tycker lika som dem. Det är deras ursäkt!
"Laget" är deras liv!! Men skulle de vilja sätta livet till för det? Jaaa säger de säkert. MEN när de en vacker dag kanske ligger där, får spark på spark matat mot sin kropp, sitt huvud, varje lem gör ont, till slut inte kan resa sig, känner hur man faller in i medvetslösheten och sen slutligen tar sitt sista andetag.. Jag undrar då om de någonsin hinner tänka att "NEJ... det är inte värt det.." Då är det tyvärr
försent.

Det andra som gör mig upprörd är :
Knappt har denna stackars man hunnit kallna.. om jag så bryskt kan skriva så.. men då händer nästa sjuka grej. En nioårig kille går med en anhörig eller annan vuxen till en match för att se på fotboll. Han får en bengal kastad emot sig men tack och lov har han en keps på sig som skyddar honom från att få den rätt i ansiktet. Har inte supportrarna lärt sig ett endaste skit???? Har de så sjukt dåligt korttidsminne att de redan glömt vad som hände för lite mer än ett dygn sen?? Hur kan man då vara så idiotiskt korkad att man utsätter sig själv och andra med att tända dessa bengaler bland folk.. Om den nu var kastad medvetet eller tappad spelar egentligen ingen roll. Bengaler ska förbjudas på fotbollsmatcher. PUNKT!! Idag har vi sett ett tydligt exempel på varför. Men tyvärr tror jag det är föga troligt att de blir förbjudna!!

Jag har stått som vakt på några fotbollsmatcher här i lilla Östersund. Här är det oftast ganska lugnt. Ett par incidenter har dock hänt men det har gått bra. Men det som slog mig då är hur lätt de olika lagen provoceras. Och hur hatet lyser ur deras ögon och vilket tunnelseende de får. Efteråt slår de mig att har de ens reflekterat över att det det egentligen handlar om, är att en liten boll ska in i ett mål och några grabbar springer efter bollen i jakten efter den?! Det är kanske att göra ner sporten men faktum kvarstår. Det är det det handlar om! En boll!! En boll kan verkligen inte ha sån stor makt över människor. Så tänker jag, min enkla och dumma lilla varelse som inte förstår det hela. Ja men det är jag glad för och jag tror att det är många med mig som inte förstår det heller!!

Det jag däremot förstår är att en 43-årig pappa aldrig mer kommer hem till sina barn, barnen får aldrig krama eller säga Godnatt till sin pappa mera. Deras söndag förändrades för alltid och något de alltid får leva med.
Det jag också förstår är att en sport A L D R I G någonsin är värd att ta någons liv!!!

Tänker på familjen och deras sorg ikväll... Vila i frid!





Ps.. Det tredje jag varit upprörd över tar vi en annan gång.. kanske...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar