Så tror jag att min äldsta systerdotter känner det just nu.. Hon sitter på ett flygplan nedanför Grönland ungefär och landar i Montreal om några timmar. Sedan ska hon vidare till Quebeq för att vara där i fyra månader hos en familj och ta hand om deras 10 månaders bebis. En familj min syster känner sen innan.
Vi var och kramade om henne häromdagen innan hon skulle fara.. alltså inte syrran utan systerdotter såklart. :-)
Tänk va fort åren går egentligen. Man ser hur de och mina egna barn växer upp men hänger ändå inte helt med. Tycker inte det var så längesen hon var liten.. men det är ju ett antal år sen nu och hon är vuxen. Samma med Danne.. och yngsta kusinen. Kollade för nån timme sen på videofilm från när de var barn och Danne fyllde 3 år . Johanna satt på en gunghäst, Danne öppnade paket och Josephine undersökte alla leksaker noggrant.
Ibland önskar jag att de alltid skulle vara små.. men det vet ju jag också att de inte är för alltid. Tvingade Danne att lova mig att aldrig flytta hemifrån eller ut och resa så i vida världen. Men NATURLIGTVIS både ska och får han det om han vill!! Skulle aldrig hindra honom, eller jo, kanske om han skulle välja att bli minröjare i Tchad eller Ulan Bator skulle jag väl ha en och annan åsikt. Tror dock inte jag behöver oroa mig för den saken.
Visst skulle det kännas konstigt den dagen han skulle fara iväg på en resa långt bort.. Orolig skulle jag ju vara, inte för att han inte skulle klara sig. För det vet jag. Men den där oroskänslan vi föräldrar lätt kan ha ibland. Vi älskar ju våra kids och vill dem allt väl och att inget ont ska hända dem. Samtidigt skulle jag vara glad att han väljer att se sig om i världen, få nya intryck, syn på livet, erfarenheter, andra värderingar mm. Skulle verkligen unna honom en sån resa.
Jag minns så väl känslorna innan vi for till Ecuador, overkligt att vi äntligen skulle komma dit, spännande, förväntansfull, orolig, lite rädd, nyfiken mm Tror alla känslor kom på en och samma gång och naturligtvis en stor skopa resfeber. Men en sån erfarenhet det är!! Man växer som person innan, under och efter man har rest och kommit hem. Och det är en skillnad på att åka iväg och turista i några månader och att åka för att faktiskt leva och få en vardag i ett helt annat land.
Är så nyfiken att höra de första rapporterna från henne genom syrran eller från henne själv hur hon upplever allt och hur hon har det. Hur familjen är och vad hon får göra, om hon trivs, har mycket hemlängtan eller inte mycket alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar