Tittade som vanligt på Nyhetsmorgon i morse. Då intervjuade de en av dem som varit med i TVprogrammet SOS Uppdraget. De visade även från då den här kvinnan var på ett barnhem, en liten bebis som låg i en spjälsäng och bara gallskrek. Hon frågade om hon fick ta upp barnet och det fick hon. Så fort bebisen kom upp i hennes famn slutade hon att skrika, blev helt tyst och bara tittade på henne. Det var SÅ tydligt att det var närhet hon ville ha och behövde. Hon som tog upp henne sa att det här kanske är den enda närhet den här flickan får, kanske ingen annan som tar upp henne så här igen. Och just det gjorde så ont i mig. Jag grät så tårarna rinner nu och då, Livias tröja blev alldeles blöt. Hon satt i mitt knä.
Det gör så ont i mig att så många barn i världen Aldrig får en kärleksfull kram eller känner närhet. Aldrig för höra att de är älskade!
Hur jobbigt måste det inte har känts för den här kvinnan att sedan lägga ner henne i sängen igen?! Vill knappt föreställa mig den känslan.
Jag blir också så arg.. att världen ser ut så här. Vad kan JAG göra? Vad kan DU göra?
När Danne var liten hade vi ett fadderbarn och jag hade ett flera år innan Danne föddes. Det jag hade blev stor och fick arbete när hon blev vuxen, 18 år, det andra blev till slut omhändertagen av sina far eller om det var morfäldrar och behövde inte längre våran hjälp. Jag tror att jag ska gå med i någon organisation och bli fadder igen. För att göra Livia medveten om att alla inte har det bra här i världen. Öka förståelsen för andra människor. Det får bli min julklapp till oss alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar