Dödsångest

Jag är i norge.!! jag trodde jag skulle dö!! Jag gillar inte stup!! skulle man väl kunna säga.
vägen upp till Saltdal var ju inte alltför spännande om man säger så. Sov en hel del.. men var vaken också en hel del.. tycker själv att jag var riktigt duktig.
Sen... sen började det!! Fredde har pratat förut om en väg som är jättesmal, där man inte kan möta en annan lastbil direkt. Och där det inte finns något räcke eller så.. Har i min dumhet sagt att jag skulle vilja åka den. Jag har fått för mig att den vägen var längre upp i Norge.. INTE kunde jag för mitt liv fatta att det var den vägen vi tog nu!!!
Och inte sa Fredde nått heller.. och det förstog jag ju senare.. för det var ju ännu roligare för honom att hela tiden säga.. "Titta ner så får du se hur högt vi är" SOM att jag inte märkte det själv.. Hade han sagt nått hade jag varit lite förberedd men icke.. URK.. trodde fan jag skulle dö..
Sen förstår jag inte en sak.. Dom har räcken överallt i detta land.. om det så bara är ett ynka litet dike på knappt en halvmeter.. men där det är ett stup rätt ner på ca 150-200 meter .. nä där har vi några småstenar som räcke!! HUR tänkte man då?!?
Allvarligt så trodde jag att jag skulle få dödsånget och Fredde bara skrattade åt mig. När vi väl kom ner fick han köpa en korv åt mig så att jag fick tillbaks lite blodtryck..
Sen blev jag grinig på pappa som inte heller sa nått.. för jag sa faktiskt till honom att vi skulle åka den här vägen.. Jag ska ringa och gnälla på honom sen.

Nu måste jag sluta blogga för jag ska se på naturen och så håller batteriet på att ta slut.. Jag lägger in bilder senare..

Hej hej